lillaannamarias

Franska influenser

Jag är lite glad idag. Åtminstone var jag det tills jag skar upp tummen på osthyveln när jag skulle laga mat. Idag var det språkcertifikat igen, den här gången franska. Och för en gångs skulle kände jag mig inte övergiven och ensam i en ny och hemskt otäck stad. Några kompisar från skolan var med och jag träffade flera intressanta och trevliga och bara helt underbara Linköpingsbor. Särskilt en Maria. Min första tanke var: var har jag sett henne? Kunde inte komma på det, och blev så glad när hon kom ihåg mig. Hon kom ihåg mig från mässan, hon kom ihåg min kaffeklänningar. Jag blev liksom varm, fast det blåste snålt som attan. Sen gick provet som en dans, eller nåt.

Efteråt gick vi på fotoutställning, Maria och jag. Le petit soldat (passande med en fransk titel, non?) av Helena Blomqvist. Det spritter i hela min kropp av skaparlust. Jag vill också. Hon gör helt fantastiskt underbara fotomontage. Så vackert, så genomtänkt. Och under ytan finns en underton av hemskheter och skräck, något som skaver sönder idyllen. Bilder får mig att tänka på Agatha Christies pusseldeckare. Så söta och oskyldiga på ytan, så grymma och mordiska bara en millimeter ned. Jag älskar känslan av svunnen tid, minnen. Jag drömmer om att göra en resa till England. En fotoresa. Åka runt på den engelska landbygden och fånga stämningen och atmosfären på storstilade, mysiga herrgårdar. What a pity, att jag inte kan fotografera.

Kanske var det franska influenser. Fransmän är kanske lit mer öppna och mindre blyga. Jag vågade i alla fall prata. Och jag njöt av det. Jag tror att jag slappnade av. Jag längtade inte bort, jag längtade inte hem. Underbart.