lillaannamarias

Om lycka

Skrev en filosofiuppsats idag om lycka. Vad är lycka? Hur blir man lycklig? Är lycka något att sträva efter? Såna djupa frågor.

På vägen till skolan hade jag en snabblektion i filosofi på tjugo minuter med min lillebror. Det slutade med att han sa: Ska du bli sinnessjuk nu? Ja, filosofi känns ungefär så. Man tänker och tänker och förstår bara mindre och mindre.

Tillbaka till lyckan. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle då jag varit riktigt lycklig. Kanske var jag det när jag var liten, men när jag tänker tillbaka kan jag bara minnas ensamhet och utanförskap. Var jag lycklig när jag fick bestämma allt när jag var liten och lekte med lillebror? Nej, då fick jag dåligt samvete för att jag bestämde. Var jag lycklig när jag lekte med alla andra flickor i byn? Nej, jag var jätteblyg och längtade efter att de skulle gå hem, amtidigt som jag var rädd att de skulle överge mig och lämna mig ensam. Var jag lycklig när jag gick i skolan? Nej, alltid rädd för att göra fel. Var jag lycklig i Kroatien eller Frankrike, på semestern? Nej, rastlös och otålig.

Antagligen har jag för höga krav på lyckan. Lycka behöver inte vara ett överväldigande lyckorus. Lycka kan vara vardagsglädje, småsaker som lyser upp tillvaron som en ljusslinga till julgranen. Men jag är nog ingen vardagsmänniska. Jag är inte lagom. Jag kan inte tycka om småsaker. Mina krav svävar skyhögt uppe bland molnen, självklart kan jag inte bli lycklig av något litet fjuttigt som kan hända vilken dag som helst.

Pratade med Christian om det, han sa att om man har höga förväntningar på livet och sig själv och de blir uppfyllda, så är ju allting bara som det ska vara. Det är godkänt, om det blir sämre så blir det underkänt. Superbra finns liksom inte med på skalan.

Jag älskar självhjälpsböcker. Kanske för att jag vill bli lycklig. Jag slukar alla råd med hull och hår, lär mig allt om hur jag ska göra för att bli lycklig. Men jag lever knappast som jag lär, tror mest att jag blir olyckligare av att fundera så mycket över lyckan.

Men, stor konst skapas under stor lidande. Jag kommer aldrig bli berömd om jag inte mår dåligt. Vill jag bli berömd eller vill jag må bra? Om sanningen ska fram väljer jag kanske berömmelsen. Visst låter det hemskt? Jag skäms för att säga det. Men jag vill ju bara att någon ska se mig. Läste om att jakten efter hög status egentligen handlar om jakten efter att återfå den villkorslösa kärlek som man fick när man var baby. Om man inte kan få äkta kärlek så är det bättre att andra vill vara med en för att man är framgångsrik, än att andra inte vill vara med en alls. Jag tror kanske att ingen någonsin kommer kunna älska mig bara för den jag är (just nu känns det som en omöjlighet), och därför vill jag bli framgångsrik och berömd för att kunna få bekräftelse.

Nog pratat om denna olyckliga tilldragelse som kallas lycka. Morgen mache ich ein Deutschzertifikat. Hals- und Beinbruch!