Dagbok 090502
Djupt
Leker, låtsas vara djup. Läser Nietzsche och Freud. Överanalyserar mitt liv och finner bara meningslöshet. Vad strävar jag efter? Vad vill jag? Söker en mening, ingen i sikte. Bara sjukdom och ytlighet.
Skriver en uppsats på franska om Mayotte. Där är 22 % av invånarna arbetslösa (le chômage). Varför klagar vi? On ne peut jamais devenir content.
Har två kandidater till dagens ord: översjöisk (det är vad Mayotte är, en översjöisk del av Frankrike, den underbara översättningen av d’outre-mer) och bourgeoisie (jag tror det betyder typ borgerskap, kapitalister, alltså dem som vi inte ska tycka om)
Helgdepressionen har slagit till. Jag blir rastlös och dödstrött. Måste, vill. Vill inte, orkar inte. Väntar på att tiden ska gå så att jag snart kan bli jättestressad och besviken för att helgen redan är slut. Längtar bort, vill komma hem. Så vilsen, så vilsen. Varför är jag här?
Vill gå ut, solen skiner. Vill bli belyst och uppvärmd ända ned i tårna. Men har ingen ork och ingen lust. Vill, vill inte. Vill bara sitta här. Vill göra något annat, något viktigt. Längtar bort, vill komma hem.
Panik och ångest. Vill inte vara kvar. Kan ingen komma och krama mig? Vill vara stark och glad. Vill vara liten och rädd. Längtar. Längtar. Längtar. Efter vad? Vet inte. Visshet. Eller nåt.
När jag var liten hade jag en kompis. En vän som jag avgudade. Hon var allt det som jag vill vara men inte var och aldrig blev. Hon var modig. Hon var full av idéer. Hon var rolig. Fick mig att skratta. Hon var de tre S:en, stark, snabb, snygg (man var inte sexig då, men kanske var hon det ändå). För henne var allt så självklart. Hon visste allt och hon kunde säga vad hon ville. Jag gick alltid en bit bakom. Kunde aldrig riktigt hänga med. Flängde som en vante där bakom och undrade ständigt när hon skulle upptäcka vilken tönt jag var. Jag minns när vi var på cykelutflykt. Hon cyklade så fort att jag ständigt var en lång bit bakom. Det var som om knivar skar in i mina lår och vader. Jag hade blodsmak i munnen. Jag tänkte: Nu dör jag. Jag ville kasta mig av cykeln och somna i diket och bara ligga där och titta upp mot himlen. Jag som nästan aldrig svettades badade i floder av salt, äcklig svett. Men jag vågade aldrig säga: Vänta. Då var vi bara vi två och hon väntade på mig ändå. Men sen orkade hon inte vänta mer och jag blev ensam kvar i diket. Till slut gav hon upp hoppet om mig och insåg att jag inte var det äventyr hon sökte. Hon förstod slutligen att alla andra hade så mycket mer att ge. Och jag blev ensam kvar. Vi ses ibland, på bussen och så. En gång pratade vi länge, bara hon och jag. Sen kom någon och jag blev åter igen tolv år och osynlig. Så osynlig. Så liten. Så värdelös.
