lillaannamarias

Sommar i arkivskåpet

Första dagen på sommar jobbet. Mina arbetsuppgifter går ut på att sitta framför en dator inställd i arkivskåpet, där ska jag öppna dokument, kopiera siffror och klistra in i ett annat dokument. Och det känns faktiskt riktigt bra. Liksom lagom (även om jag hatar ordet) ansträngande och tankekrävande. Och att sitta där ensam inne i arkivskåpet verkar lagom komplicerat på det sociala planet.

Men, hm… Min handledare är en übersöt kille som ser ut att vara knappt över tjugo, med ett utseende som är en blandning av golfande stureplanare och glasögonprydd mattenörd. Är det verkligen en riktig ingenjör det? Hans ben råkade nudda vid mitt några gånger medan vi satt bredvid varandra framför datorn och han skulle visa mig alla databaser och dokument och specifikationer som jag behövde. Men jag överlevde i alla fall, och gjorde nog bara bort mig lite några gånger, till exempel när jag råkade få det att verka som om jag var värsta franska-experten. De andra på avdelningen var typ medelålders nördar.

Och, jag fick en penna. Det här kan inte bli annat än bra.

Nej, nu kopplar jag ifrån världen. Måste plugga, plugga, plugga. Engelskan får mig att må illa.

Proffsfotograf nu!

Har försökt förstå mig på kameran idag. Fullt av knappar överallt, och jag som är så teknisk. Fick bara lite panik. Tänkte läsa instruktionsboken men orkade inte. Körde på trial and error. Det gick så där. Hade nog en föreställning om att det bara var att trycka på avtryckaren så skulle det bli värsta coola bilden. Det blev det inte.

På framsidan av bruksanvisningen stod det ”Vi rekommenderar att du tar några provbilder för att lära känna kameran innan du börjar ta viktiga bilder”. Vem bryr sig om det? Inte jag i alla fall. Jag satte igång med att fota bilder som jag tänkte använda för att illustrera en novell. Hm… Min nya idé är att rita illustrationen. Och ta en fotograferingskurs. Fast i och för sig är kurser och instruktionsböcker för mesar. Jag vill att det ska gå fort, fort, fort. Jag vill ha vernissage för min nya fotoutställning imorgon. Vad då tålamod? Det ordet har jag aldrig hört.

De andra som satt på kaféet såg lite fundersamma ut när jag sprang runt och försökte organisera min förvirrade mamma och min oentusiastiska bror till att hjälpa mig fixa Bilden med stort B. Jag drack till och med lite äckligt kaffelatte för att få med skummet på Bilden. Men ja, det får nog bli en teckning ändå.

Oerhört nöjd med mitt engelskpluggande idag. Och pärlplattandet, gjorde en jättefin pärlplatta med Hello Kitty.

En riktigt bra dag med andra ord.

Snart ska jag och mamma till parken för att friskisas och svettas. Då ska jag hoppa runt med alla hurtiga tanter. Hoppas det är med någon som tjoar. Friskis & Svettis känns nästan lite som en sekt. En sekt som tillber hälsosamt skuttande. Amen.

Amigurumi

Jag har hittat världens sötaste peppningsfigurer. Amigurumi. Små virkade japanska figurer. Hur söta som helst. Köpte en bok om hur de ska virkas idag för presentkortet jag fick i torsdags. Det var Linnéa som pratade om dem och jag blev verkligen kär när jag såg boken. Nu ska jag börja virka såna. Men jag måste hitta allt garn och alla virknålar som försvann någonstans när vi röjde på vinden.

Jag vill bli en sån som sprider glädje omkring mig. Just nu känns det mest som om jag deppar ner alla. Och jag vill inte vara deppig, och framförallt vill jag inte att andra ska vara deppiga. Ibland känns det som om jag vill förbjuda alla andra att må dåligt, att deppighet och andra hemska sjukdomar ska vara mitt privilegium, bara för mig, så att jag åtminstone kan få vara bäst på att må dåligt. Fast jag hör ju hur patetiskt det låter.

Något som man blir glad av är Miss Marple. Åh… Älska engelska pusseldeckare! Typ mysiga byar med mysiga mördare och en stor herrgård och jättefina gammaldags kläder. Såg på teveserien som gick häromdan men som jag inte fick titta på då så jag såg avsnittet igår. Det var fel skådespelerska i rollen som Miss Marple, så det var inte riktigt lika bra som vanligt, men nästan.

Gick på stan med mamma idag. Mysigt. Var helt osminkad. Kom på att jag ju ser ut som om jag har röda hund när jag inte täcker finnarna lite för sent. Men det var lugnt, mötte ingen jag kände, och de andra slipper ju se mig igen. Annars brukar jag ha något över finnarna men inget mer, orkar aldrig sminka mig, fast ibland skulle det vara roligt, om man gjorde det på riktigt för då blir det nästan konst.

Idag är jag optimist!

Gjorde bort mig i telefon igår. Ringde två gånger – telefonsvarare. Ringde en tredje gång och han svarade, lät precis som telefonsvararen, och jag frågar om det är han på riktigt eller om det är telefonsvararen, hur dum får man vara?

Känner mig som en idiot som inte lärt mig kameran än, men någon gång ska jag bli proffsfotograf, typ imorgon kanske.

Jag vill virka kakor. Och idag har jag gjort pärlplattor. Och vikt servetter, nejlikan, min nya favorit. Älska pyssel! Har faktiskt sommarlovskänsla, på något konstigt sätt. Lite ångest, lite glädje. Lite stress, lite ta det lugnt.

Tänkte vara lite glad. Ha det bra.

Det var faktiskt kul

Våndades inför studenten. Inför festen. Inför avslutningen. Inför folket, vännerna, tårarna, avskedet, glädjen, skratten. Särskilt det där sorgliga. Bland det mest sorgliga och patetiska och ensamma jag någonsin sett är ensamt studentfirande. Efter all uppståndelse. Efter utspring och betygsutdelning. När man ska hem. En ensam student i en bil eller på en motorcykel eller vad som helst. Det ser så sorgligt ut. Ett krystat leende och en hand som krampaktigt vinkar. Eller en student som ensam cyklar, går eller åker buss hem efter allt det roliga. Det ser så sorgligt ut. Och jag var rädd för det.

Sen kändes det lite som inför födelsedag och alla andra stora fester, du vet. Jag visste att det skulle kännas jobbigt. Det skulle bli så där pinsamt tyst. Jag skulle inte veta vad jag skulle säga. Jag skulle få dåligt samvete för att de andra hade tråkigt. Jag skulle känna mig värdelös som totalt saknade social kompetens. Jag skulle önska mig långt, långt bort. Jag tänkte att jag vill inte ha någon fest, jag vill inte ta studenten. Jag vill fly, gömma mig under täcket och komma fram om en lång, lång stund. Samtidigt skulle jag bli ledsen om ingen kom, eller om några inte kom, om de inte tyckte att jag var tillräckligt viktig. Jag ville ju egentligen att de skulle komma. Samtidigt som jag ville att det bara skulle vara över.

Men det var faktiskt kul. Det var en fin avslutning. Jag fick vara lite i centrum. Jag fick synas. Och då blev jag ju glad, fast det var jobbigt och pinsamt och jag ville gömma mig. Och det var faktiskt min dag. Sen var det en rolig fest. Det var massor av folk och jag blev glad. De tänkte på mig. De brydde sig om mig. Det kändes bra. Och Linnéa, min älskade ängel, jag blev så glad när du kom. Det fick hela kvällen att bli underbar, jag älskar dig. För det är ju lite roligare om det inte bara är släkt, utan vänner också, så att jag vet att jag faktiskt har några vänner, även om det oftast inte känns så. Du fick mig att lysa upp och blomma, bli glad, hitta den där glöden som jag trodde hade slocknat. Och vi pratade och vek servetter. Och tittade på mina skor och mina klänningar. Och jag fick presenter. Och maten blev bra. Och jag hade roligt.

Sen var det det här med krogen. Jag liksom lovade att jag skulle med till Palace. Det var svårt att göra något annat när alla kramades och frågade om jag skulle med. Till och med M och M. Så jag sa att jag skulle med fast jag visste att då på kvällen skulle jag vara jättetrött och verkligen inte vilja. Fast det gick ganska bra. Och nu har jag varit ute också. Det är väl kanske en erfarenhet. Jag drack inte. Men A:s bror köpte sprit till hela klassen för många tusen kronor och jag fick fruktansvärt dåligt samvete fast jag inte drack av den och fast han är en vuxen människa som kan bestämma över sig själv och fast han kanske bara var en snäll bror som vill göra det för sin lillasyster. Men jag är ju expert på dåligt samvete. Och jag dansade. De andra blev berusade av spriten, jag blev berusad av dansen. Jag kunde (nästan) glömma allt för en stund och bara röra mig till musiken, fast det egentligen var världens skitmusik som jag aldrig skulle ha lyssnat på annars. Men en timme räckte.

Antiklimax. Dagen efter. Regn, regn, regn. Vädret ser ut ungefär som jag känner mig. Grått. Och jag är så trött, men jag orkar inte vila. Och jag måste göra något, men jag orkar inte. Och nu sitter jag här med min nya dator och min nya kamera som jag blev jätteglad för (och så klart fick lite dåligt samvete för eftersom det var så dyra presenter) och jag orkar inte vara glad längre. Orkar inte sätta mig in i allt. Och jag sitter här med smycken och prydnadssaker som jag verkligen inte vill ha, fast det kanske är fint, eller fult eller nåt, men som jag inte kommer byta fast mamma har sagt att det är okej och att den som ger presenten inte blir ledsen om man byter för det tror jag att man blir i alla fall och som kommer ligga någonstans långt in och ge mig ännu mer dåligt samvete. Rastlös, velig, trött, panik, ångest, lite kvävt skrik och lite gråt, som vanligt.

Vanlig vardag, eller nåt. Men aldrig mer vanligt. Aldrig mer gå till skolan. Vad ska jag göra. Hjälp. Snälla. Panik, som vanligt. Och jag önskar att jag kunde ha ett år kvar. Så att jag kunde bli lite mer redo. Lite mer flygfärdig. Lite mer uttråkad. Lite mer sugen på förändring. Vad ska jag göra nu?

Slog något slags rekord. Bäst betyg och mest poäng någonsin. Rektorn skakade hand och till och med avdelningschefen sa grattis. Det kändes lite bra, men lite patetiskt, har jag verkligen inget liv? Ja, jag kan åtminstone plugga, men det kanske är allt jag kan? Kommer jag att klara mig i den riktiga världen? Där det inte finns snälla lärare som instinktivt verkar tycka om mig. Klarar jag konkurrensen? Klarar jag kraven? Tvivlar. Tvivlar mycket.

Men nu är det sommar. Då ska man vara glad. Jag är glad. Jag är glad. Jag är glad. Kanske.

Och det var ju faktiskt kul.

Gråtpromenad, igen

Jag förstår inte. Varför? Hur kan jag må så fruktansvärt dåligt när ingenting är fel? Jag är inte fysiskt sjuk, och egentligen inte psykiskt heller. Det har inte direkt hänt något sorgligt eller hemskt eller traumatiskt. Jag har inga problem med familj eller skola eller nåt. Allting är bra. Hur kan det så vara så fruktansvärt hemskt. Jag fattar inte. Det är så många som har det värre och jag får dåligt samvete eftersom jag klagar över mina problem och känner mig så nere. Men jag kan bara inte må bra.

Är det separationsångest? Att jag ska skiljas från klassen? Hm… Jag har ju aldrig gått i en bättre klass, men jag vet inte. Egentligen känner jag ingen. Eller jag vet inte. Just nu känns det så i alla fall, kanske är det för att alla andra är ute på krogen och dricker. Jag antar att de flesta har en tendens att förvandlas till någon okänd människa när de är ute och festar. Känns som om jag är lite efter, har inte fattat det där med krog och festande och fylla, känns som om jag missat något. Vet inte om jag skulle vilja veta heller.

Är det nervositet? Inför Det Stora Provet? Lite kanske. Jag vet att jag kommer bli besviken hur bra det än går för jag kommer alltid att önska att jag kunde gjort bättre. Och det här är alldeles för svårt för mig. Vad har jag gett in på?

Är det framtidsångest? Vet inte vad som händer sen. Otrygghet. Osäkerhet. Tappa kontrollen. Klart, jag är ju ett kontrollfreak.

Livet känns bara meningslöst. Varför, liksom? Allt som känns viktigt är, när man tänker efter, mest patetiskt. Jag vill göra något. Vet inte vad jag vill. Vill bara vara. Kan inte tänka. Kan inte. Kan inte. Kan inte.

Orkar inte. Allt är så tungt. Luften är tjock som mannagrynsgröt som kokat lite för länge. Jag måste liksom simma fram. Pressa mig fram. Orkar inte.

Fast egentligen är ju allt bra. Så varför?

Jag

Briljant. Wizkid. Effektiv. Intelligent. Trevlig. Intelligent. Underbaring. Kaffe. Ambitiös. Kreativ. Superhärlig. Brains. Kaffepaketsförvandlare. Alltid-därare. Kreativ. Hjälpsam. Begåvad. Übersmart.

Det är tydligen jag i ett nötskal. Enligt min klass. Vi fick skriva ett ord om varje person i klassen, det här var vad de skrev om mig. Jag är i alla fall inte snäll, och det är ju bra för det är ju det man skriver om dem som man inte vet något om, de som är tysta, de som är osynliga, de som är utanför. I nian var jag snäll. Det går framåt.

Egentligen låter det väl ganska bra. Så varför känns det inte så?

Skitsnack eller Minnen 5

Fredagskväll.

Disneydags.

Veckans höjdpunkt. Både mamma och pappa tittade på teve med mig och Kalle. Och Disneydags var så fantastiskt roligt. Jag tyckte bäst om Lilla Sjöjungfrun, Ariel var så vacker. Jag ville också vara en sjöjungfru och ibland lekte jag att jag var det. Kalle fick vara Sebastian eller Blunder. Det var så när jag var liten. Med min lillebror kunde jag vara lite bossy. På dagis var jag värsta tönten. Precis som nu :) Men jag var nog relativt snäll. Jag slog aldrig Kalle, men en gång slängde jag ut en planka genom fönstret i kojan och Kalle fick den i huvudet. Jag grät mer än han.

Den där serien om Långbens son, Max tror jag han hette, det var också bra. Men Kalle Anka tyckte jag inte så mycket om. Det var inga tjejer med där, ingen som jag kunde identifiera mig med. Det kan man göra en feministisk analys av. Kan man nog göra av varenda Disneyproduktion i och för sig.

Och om jag var tvungen att gå på toa så sprang jag det fortaste jag kunde (för det var på den tiden då det inte fanns time shift på teveapparaterna och det var till och med innan Axels kompis förvånat ropade Vilken liten teve ni har, och det var innan widescreen och platteve och vi var inte helt ensamma om att bara ha tre tevekanaler) och mamma ropade att jag skulle akta mig så att jag inte halkade och slog mig. Det gjorde hon alltid. Men jag kan bara minnas att jag halkade och slog mig en gång. Det var när vi kom hem sent en kväll, klockan var säkert halv åtta. Och jag gick på knäna i köket. Jag hade jackan på mig fortfarande och jag hade dragit in armarna i jackan så att ärmarna hängde och dinglade. Jag tror att jag låtsades att jag var armlös och benlös. Och då halkade jag och föll framstupa och kunde inte ta emot mig. Och det var näsblod överallt. I munnen. Och jag kräktes. Och det var kletigt och jag fick sitta i pappas knä och gråta.

Sen några år senare upptäckte jag att Disneydags började ju klockan sju. Så tidigt. När jag var liten så var det ju nästan natt när vi tittade på det. Alltid mörkt och mysigt. Och jag fick sitta i soffan tillsammans med mamma och pappa. Annars var jag och Kalle ensamma, det var tråkigt. Jag brukar inte vara nostalgisk, men Disneydags var bäst.

Jag minns Narnia också. Jag var sex år och gick på lekis och alla tittade på Narnia utom jag. Och en dag tog jag mod till mig och frågade mamma om jag fick se det. Jag hade aldrig frågat något sådant förut och gjorde det nog nästan aldrig mer. Mamma sa Vi får se. Sen tittade vi tillsammans och jag bad mamma läsa för det var på engelska och jag förstod ingenting (på tal om det, när jag började ettan och redan kunde läsa så tänkte jag att jag inte var ordentligt läskunnig förrän jag kunde läsa alla undertexter när filmen snabbspolades baklänges – på kinesiska, höga krav redan då, jag fortfarande inte läskunnig alltså). Och mamma läste lite sen orkade hon inte mer och gick och diskade. Och jag och Kalle satt där och fattade ingenting, bara att det var läskigt (min första hela rad av undertexterna hade förresten texten Och…, det var reprisen av Startrek).

Och jag minns Feber och Vi fem, det finns inspelat på många videoband. Och Ture Sventon. Mamma och pappa tittade ibland på såna där serier, som hade gått på teve när de var barn eller unga eller i alla fall yngre också.

Det var fredagskvällar. Det var mysigt och pappa åt en gång en Mumsmums på samma sätt som Ture Sventon åt temlor, i en enda tugga. Och vi skrattade och jag kan fortfarande sjunga alla signaturmelodier.

Gårdagens fredagskväll såg ut så här: Jag var hemma hos Jojje. Han bor vid världens ände på Vikbolandet. Och en del skulle sova över och för andra var det bara förfest och jag var där eftersom det var studentvecka och allt och det var verkligen meningen att man skulle gå ut. Och det hade varit en skitdag för jag var hemma hela dagen och mådde pissdåligt för allt var tyst och tomt (även när Kalle spelade trummor) och jag kunde inte hitta något att göra och jag orkade inte och allt var bara frustration, borde varit i skolan även om det inte var någon lektion. Och jag ville verkligen inte åka och jag grät lite, men jag hade lovat att några kunde åka med mig eftersom jag körde bil. Och vi skulle vara utklädda till lantisar och jag ville verkligen inte fast jag egentligen älskar att klä ut mig för det är alltid så svårt för man vet aldrig om man är för lite eller för mycket utklädd och man vill inte känna sig fånig och jag orkade bara inte. Gjorde det i alla fall, som jag alltid gör. Satt där hemma hos Jojje och grillade fast jag hatar att grilla och var mest tyst.

Sen började några prata. Om andra som inte var där. Och det var pojkvänner som stals och idioter hit och dit och så kan man bara inte göra och hon är så arrogant och jag har aldrig gillat henne och de säger så dumma saker. Och jag ville skrika Håll käften. Men har jag någonsin sagt något sådant? Och jag satt tyst och la patient oerhört koncentrerat. Och sen gick jag ut och klappade korna. Och det var svinkallt och jag trodde att jag skulle frysa ihjäl men jag kunde inte gå in. Och pest eller kolera vad ska man välja då. Önskar att jag vågade säga något och till slut viskade jag faktiskt att jag tror att det oftast är missförstånd. Och ibland lyssnar folk på mig för jag pratar inte så ofta och de blir lite paffa när jag gör det. Men sen fortsätter de prata i alla fall. Och jag trodde att jag skulle dö och det var tur att jag skulle köra hem och jag kunde säga att jag inte ville köra när jag var trött och de andra ville ju ändå komma in till stan så att de kunde gå ut på krogen. Och de frågade om jag skulle följa med och jag sa Nej, kanske en annan gång. Men jag tänkte väldigt mycket att jag vill inte. Jag vill inte gå ut med er och inte med någon annan heller. Jag vill hellre ha en eller några väldigt bra kompisar och vi kan sitta hemma och bara prata och sen kan vi gå ut och helst ska det vara i Paris eller Berlin eller London för jag vill bo i en stor stad där det är lite kult och lite romantik och jag önskar att jag levde i en annan tid. När man kunde dansa för jag gillar att dansa.

Så var min fredagskväll och det var inte kul. Fast det sa jag att det var. Och jag längtade ganska mycket efter Disneydags. Och jag hoppades ännu mer att mamma och pappa inte tittade på ett Veronica Mars-avsnitt utan mig och det gjorde de inte men de åt upp kladdkakan som jag bakat fast det gjorde inget för den var ändå misslyckad och jag skulle inte ha ätit den i alla fall.

Och fredagskväll är fredagskväll är fredagskväll. Och jag hatar fredagskvällar.

Gråtpromenad

Gråtpromenad. Bryt-ihop-promenad. Går på vägen och snyftar lite. Ett kvävt skrik. Gnyr. Tjuter. Orkar inte mer.

Panik för allt jag inte gjort. Panik för allt jag gjort. Ångrar att jag inte hjälpte till med städningen igår. Ångrar att jag inte följde med ut. Ångrar att jag var med i tisdags kväll. Ångrar att jag inte engagerat mig tidigare. Ångrar att jag inte varit mer anti. Ångrar att jag inte varit mer hjälpsam. Ångrar att jag inte gjort mer. Ångrar att jag sagt för mycket. Ångrar att jag sagt för lite. Ångrar att jag ljugit ibland. Ångrar det jag gjorde i lågstadiet. Ångrar hela jävla livet. Ångrar att jag inte dog då. Ångrar att jag någonsin föddes.

Aldrig bra nog.

Dåligt samvete för att jag säger nej. För att jag inte säger nej. För att jag gör för lite. För att jag gör för mycket. För att jag gör fel. För att jag är egoistisk. För att jag alltid sviker någon. För att jag inte kan slå knut på mig själv hur mycket jag än försöker. För att jag alltid är på fel plats på fel tid.

Aldrig bra nog.

Skulle vilja kunna något. Hjälpa någon. Göra något. Älska någon. Hata någon. Känna något. Annat än gråt.

Tänker ibland på min begravning. Om jag skulle dö nu, vad skulle sägas på min begravning? Vågar inte tänka.

Aldrig bra nog.

Det är något som inte stämmer för varför klarar jag det inte? Varför blir det bara fel när jag försöker? Varför kan jag inte? Varför orkar jag inte? Vart har det tagit vägen? Önskar, önskar. Något mer. Något över huvud taget. Ett ord, eller nåt.

Aldrig bra nog.

Dear Valarie

I need to write this in English just because of Valarie (she’s my English teacher). She’s the best teacher ever; well she’s sort of not at teacher any more since we had our last English class last week. I spoke with her a few weeks ago about examination and the future and that stuff and she said she could be my friend. I would love that. Maybe we had or first time as friends, and not as teacher-student, today. Or I don’t know, we were at school… I was the only student there because I was the only one who didn’t go to the pub last night. So Valarie and I spoke a lot. And then we went to Clas Ohlsson to buy iron-on paper because I wanted to make a new “Flute by Heart” t-shirt and she wanted to make t-shirts for her line dance company. I also want to do line dance.

And we talked about everything. About Joëlle. About shoes. About handbags. About Cambridge. About weather and Stockholm and Mary Poppins and stairs. She’s really nice to talk with. Easy. I wonder why it’s always much easier to talk with adults. Valarie’s sixty. She use to say she was like me when she was my age. I want to be her friend any way.

Veckan hittills

Måndag: mösspåtagning.

På med mössan. Tvingar mig att ha den på mig i en hel kvart tills vi får gå in i klassrummet för lite allvarligt samtal. Tvingar mig att le mot fotografen fast jag helst vill gråta. Ser på fotona efteråt hur påklistrat det ser ut. Står där med ett glas bubbel som man så festligt kan kalla Pommac. Tar en miniklunk bara för att. Ställer tillbaka glaset på brickan och Martin undrar om jag fått något att dricka för det är ett glas kvar och jag nickar glatt jadå. Ser en film om utbrändhet och stress och livet. Så uppmuntrande. Skönt att inte alla är så hurtigt glada och pigga och lyckliga. Inget mer i skolan efter ett. Panik panik, vad gör man när man inte har något jobb att göra? Åker buss till Söderköping, köper ett svart fint band för 18 kronor på tygaffären. Åker buss tillbaka. Dagens höjdpunkt: när busschauffören på vägen tillbaka lät mig åka gratis eftersom jag missat att mitt busskort inte fungerade i den zonen. Går på stan. Måste köpa äckliga underkläder och äckliga strumpbyxor att ha till klänningen. Bh-ångest, hatar provrum, hatar att lägga pengar på saker som jag ändå inte vill ha. Ska köpa skor också, hittar ett par fina. Skor är bra. Shoppa skor så bli du glad. Går till skolan. Asvarmt ute. Hatar det. Hatar att bli svettig. Som tur är blir jag nästan aldrig det. Sara blev chockad över min blodcirkulation när jag la min kalla hand mot hennes varma kind. Springer en sväng runt strömmen. Hade inte med rätt skor så det gjorde lite ont i fötterna men sprang ändå. Visning av huset så jag får inte åka hem. Pratar lite med Alexander när jag kommer tillbaka. Usch, pratar om framtid. Han säger att jag ska satsa på teknik och så för då tjänar man mycket pengar. Jag hatar pengar. Får mig bara att må dåligt. Går upp till mammas jobb. Pluggar engelska (sa jag inte att jag är värsta pluggisen som redan saknar skolan) medan hon har föräldramöte. Dricker MER och får dåligt samvete för det. Tvingar mig att le mot alla hennes kollegor som frågar så glatt om studenten. Säger inte att jag vill spy på mössan och festerna och alltihop. Åker med mamma hem, vi orkar inte tanka bilen. Hämtar Axel på fotbollsträning. Måste vänta i en kvart. Hungrig, men säger inget. Blir sur för att jag är hungrig. Axel blev inte uttagen till matchen. Hatar idiottränare som toppar lagen. Gör väldigt ont i mig för det gör ont i Axel, sympatismärta, igenkänningssmärta.

Tisdag.

Kommer till skolan tidigt, som vanligt. Fast ingen annan kommer vara där förrän typ två. Älskar att vara ensam i skolan. Har med mig symaskinen. Syr en väska. Den blir fin. Bra förmiddag. Pratar lagom mycket med lagom många lärare och kanske några elever. Bra. Lägger pärlplattor med Anna J. De går sönder men det gör inget för det finns lim och det är själva läggandet som räknas. Bra. Dansar vals, övning inför middagen idag. Lite kul. Känner mig lite fin. Sådär lite gammaldags som jag gillar. Och så får vi göra snurr och lyft och jag tror nästan att jag är en prinsessa. Fast jag hatar svettiga kroppar nära mig. För idag blir jag inte svettig för det är svinkallt. Sen: går till mammas jobb. Pluggar engelska tills hon är klar. Åker hem. Laserdome på kvällen. Varför skulle jag gå? Tänkte att jag skulle ångra mig om jag inte gick och egentligen tycker jag ju om min klass. Så fel man kan ha. Står inne i ett mörkt rum med självlysande saker, blinkande lampor och högt ljud. Känner paniken. Folk som springer omkring överallt. Jag fattar inte hur det jävla pistolen funkar. Får panik när folk någon frågar om det är kul för det är verkligen inte kul. Borde fattat att det inte var en bra idé det här. Jag hatar ju krig och skjutande och jag har aldrig spelat dataspel och jag somnar ju om jag är uppe efter tio och särskilt om det är på en plats som inte är hemma. Och svettiga kroppar och jag fryser. Och västar som luktar äckligt. Tänker att de har förstört huset när de byggt spelhall där, för jag kan se något fint där bakom, ser ut som en teater och pappa sa imorse att det var en gammal biograf. Varför är nya biografer så fula? Tur att det bara var bio för det tycker jag ju ändå inte om (om det inte är fransk film och bara fem personer i salongen, inklusive mig, och jag kan ta av mig skorna och krypa upp med benen under mig, och mamma är med och sen kan vi prata och kanske dricka te eller äta efteråt och det är en mysig dag när jag inte gråter, kanske bara lite). Äntligen ute. Vilken tur att jag var tvungen att gå upp klockan sex idag så jag kunde åka hem. Läskigt att köra bil när man är trött. Och massor av djur på vägen. Först en grävling, sen en hare, sen ett lila mjukisdjur och det gör lite sympationt för den som har tappat sitt gosedjur. Trött och sur.

Onsdag.

Lärarmiddag ikväll. Jag tycker ju om mina lärare, men trerätters ger mig ångest. Och måste man dricka vin? Vatten, jag vill ha vatten (så säger de i Svarte Bill, det gamla kassettbandet som vi hade i bilen, men de fick bara fiskleverolja, det vill jag inte ha). Vill att Valarie ska se min klänning. Vill att mamma ska vara hemma när jag gör mig iordning, det vill hon också sa hon imorse. Fast först ska jag hjälpa till med att duka, det ser jag inte fram emot. Tänker åtminstone inte vara med på någon vidrig brännboll. Aldrig i livet. Där går gränsen. Laserdome var det sista jag gjorde. Det hade jag faktiskt nästan lyckats övertala mig själv om att det kunde vara roligt, men icke sa Nicke. Volleyboll vet jag att det bara är skit. I alla lägen.

Minnen 4

Fantisera.

När jag var liten hade jag en egen låtsasvärld. Inte så att jag lekte med låtsaskompisar eller hade en hel värld inne i mitt huvud, andra fantasier. Det är nog inte så många som skulle kalla mig utseendefixerad. Varken nu eller då. Men mina fantasier handlade alltid om hur jag såg ut. Ofta om kläder. Jag kommer ihåg en klänning som jag tänkte på så många gånger att jag till slut nästan trodde att den var verklig. Den var ljuslila och ljusgrön, jag vet exakt vilka nyanser det var. Och så lite, lite ljusgul och svart. Det var färger som var fina ihop. Över hela magen och bröstet var det en enhörning broderad med pärlor. Sen hade den utsvängda ärmar, för det hade klänningen som prinsessan i Den hemlighetsfulla trädgården hade. Och hon var vacker. Det var jag också i tanken.

I mina fantasier fanns min kropp alltid med. Ibland tänkte jag att jag var supersmal. Och superlång, för det skulle man vara. Jag var så lång att jag var tvungen att gå på knä för att vara lika lång som alla andra. Och eftersom jag var världens vigaste gummimänniska så kunde jag böja knäna framåt istället för bakåt. Och så band jag fast fötterna vid låren och eftersom jag var så smal så var det ingen som märkte att mina ben var dubbelvikta när jag hade byxor på mig. Ibland var jag två meter lång och vägde fem kilo.

Andra drömmar var motsatta. Då var jag tjock. Jag hade sett något barnprogram där några tecknade figurer åt tills de blev jättetjocka. I mina fantasier gjorde jag också det. Jag blev rund som en boll. Det var läskiga drömmar. Då var det bättre att tänka att någon annan gjorde det. Särskilt någon som jag inte tyckte om.

När jag tänker tillbaka så känns det som om jag alltid haft ett konstigt förhållande till mat. Kanske är det en efterkonstruktion nu när jag vet hur det gick. Eller så var det genetiskt, eller så var det något som alla gick igenom, fast jag fastnade.

Jag tyckte också om att tänka mig till lite högre status. Jag var den som var äldst, typ nitton, det var en häftig ålder. Jag var sådär lagom hemlighetsfull och intressant. Jag var en sån som vågade göra det som ingen annan vågade. I drömmen var jag precis sådan som jag inte var i verkligheten.

Avundsjuk

Jag är väldigt bra på att bli avundsjuk på allt och alla. På dem som är bra på saker som jag inte är bra på eller som jag bara är lite bra på. På dem som vågar göra saker som jag inte vågar. På dem som har saker som jag inte har. På dem som mår bra. På dem som mår dåligt. På dem som har en intressant personlighet som alla andra blir nyfikna på. På dem som har vänner. På dem som inte har vänner. På dem som är nördiga. På dem som är socialt kompetenta. På dem som är lyckade. På dem som är lyckliga. På dem som är katter för att de är katter och kan vara just katter och fruktansvärt coola och inte bry sig.

Idag har jag varit modell. Pay har sytt en hel kollektion med kläder. Ascoolt (och otroligt avundsjuk, jag ska minsann också sy en egen kollektion, om typ tio klänningar är jag kanske klar). Första modevisningen med bara 1,60-modeller. Det var roligt, men läskigt. Och egentligen är jag ju emot modevärlden, men jag skulle ju vilja bli designer.

Sista skoldagen, sista lektionen. Hemskt. Hur ska jag överleva (observera: jag är seriös, inte ironisk (på riktigt))? Jag kommer sakna skolan så fruktansvärt mycket. Och vad ska jag göra nu sista veckorna? Aldrig i livet att jag festar, och absolut inte spelar brännboll. (Hatar bollsporter. Det spelar ingen roll om det bara är på skoj. Om man är så urusel som jag så är det inte ens roligt på skoj. Och jag kan inte ens låtsas att det är roligt, så hemskt är det.)

Sista religionslektionen diskuterade vi svåra frågor. Typ personlighet, valsituationer och sånt. Jag blir deprimerad av att tänka på det. Det slutade med att gulliga Mårten försökte hitta en lösning på mina problem, han verkade allvarligt bekymrad. Jag önskar att jag kände honom.

Och jag är avundsjuk på alla som inte sitter hemma en fredagskväll. Och jag är avundsjuk på alla som sitter hemma en fredagskväll utan att känna sig patetiska. Och jag är avundsjuk på alla som inte spenderat de senaste femhundraåttioen fredagarna hemma. Och jag är avundsjuk på alla som kan tycka om andra människor på riktigt. Och på alla som inte vill gråta. Och på alla andra också.

Misslyckas

Jag klarar inte av det här. Alla misslyckanden. Hur kan jag vara så dålig på allt? Jag klarar inte av att göra något som jag vill. Jag är värdelös.

Hade jag inte lovat mig själv att jag aldrig mer skulle tänka så? Det funkade i typ en och en halv dag. Värdelös på det med alltså.

Rent förnuftsmässigt så kan jag förstå att jag är lite bra. Jag fick alla rätt på högskolematten. Valarie säger att om hon kunde ge mig MVG++++ så skulle jag få det i både engelska och religion. Severine säger att jag alltid ligger en nivå över alla andra i franskan.

Men det är just det, jag är bara lite bra när jag presterar något, när andra säger att jag är duktig eller när jag lyckas bättre än någon annan. Jag vet, dålig självkänsla. Jag vet, idiotiskt att inte göra något åt det. Jag vet, jag borde inte tänka så här. Jag vet, det är patetiskt att hålla på och resonera fram och tillbaka såhär. Jag vet, jag skulle kunna ägna mig åt något mycket vettigare. Jag vet, jag slösar massor av tid på att klanka ned på mig själv. Jag vet, jag vet, jag vet. Men säg det till mig när jag ligger där på sängen och gråter och bara inte kan förstå hur jag kan vara så fruktansvärt värdelös.

Minnen 3

Sommarbarn.

Födelsedag mitt i sommaren. Det var det värsta som fanns. Min lillebror var alltid avundsjuk eftersom han ville vara ledig på sin födelsedag. Men jag förstod aldrig vitsen med att vara ledig då, kanske just därför att jag var det. Om man går i skolan på sin födelsedag får man hur många fler grattis som helst. Man får ett födelsedagskort från fröken. Och man får folk som tycker synd om en eftersom man måste gå i skolan på födelsedagen.

Fyller man år mitt i sommaren är alla som man vill bjuda på kalaset bortresta. Eller så glömmer de bort att man fyller år. När jag gick på lekis (för när jag gick på lekis hette lekis lekis, inte förskoleklass eller f-klass eller något annat krångligt som när min lilla lillebror gick på lekis) så fick alla barn som fyllde år på sommaren varsitt kort en dag precis innan våravslutningen. Då blev jag lite glad. Men det var inte samma sak som om jag hade fyllt år på en vanlig dag. Då hade jag fått en hel dag för bara mig. Nu fick jag dela den med massor av andra, och dessutom var det ingen som brydde sig för vi fyllde ju inte ens år på riktigt.

Jag hade en kompis som aldrig kom på mina kalas för hennes syster fyllde år samma dag (och fyller man år på sommarlovet har man självklart kalas på födelsedagen för alla är ju ändå lediga och man behöver inte vänta till helgen). Visst, jag förstod, men det kändes ändå som en förolämpning på något sätt, jag kände mig ändå övergiven.

En gång glömde min bästa vän bort min födelsedag. Hon var på landet istället. Och jag väntade och väntade och kalaset blev inte alls lika roligt utan henne. Så kan det gå om man är sommarbarn.

Dessutom fick man aldrig ha några statuskalas. Du vet, bowlingkalas, McDonaldskalas, biokalas, simhallskalas… Inte för att jag någon gång frågade, jag visste instinktivt att det var så. För på sommaren är det vackert väder och då ska man minsann vara utomhus och äta tårta och leka lekar. Det har regnat på varenda födelsedag jag haft.

Får väldigt dåligt samvete när jag glömmer bort födelsedagar. För jag vet hur ont det gör. Men jag är fruktansvärt bra på att glömma i alla fall. Och när jag kommer på det dagen efter känns det så pinsamt, så jag vågar inget säga även om jag egentligen vill. Då kan det vara en lite tröst att tänka att de kommer nog inte ihåg min födelsedag heller.

Så är det att vara sommarbarn.

Minnen 2

90-tal.

Kläder. Så viktigt. När vi rensade på vinden i helgen hittade jag mina gamla platåskor. Ljusblå i något halvglittrigt material och vit sula. Vad jag älskade dem. Till det ett par grå utsvängda byxor, också de i något halvglittrigt material. Och du kommer ihåg när man hade klänning över byxorna? Jag hade en ljusblå med smala axelband och under den, fastsydd i klänningen, en vit t-shirt med luva och ett glittrigt hjärta på ärmen. Då var jag stolt.

Och jag minns i tvåan. Ett par skor. Vi hade varit i England på semester den sommaren och jag hade fått skoskav och därför var jag helt enkelt tvungen att få nya skor. De var blå- och vitrutiga. Tygskor med snörning fram. Och klack, ganska tjock. Finfina.

Sen hade jag snickarbyxor, och doppade hängslena i toaletten. Och två luvtröjor som jag älskade, en gul och en mörkblå. Och en dag åkte snöret som satt i luvan, i kanten du vet, ut. Oj, vad jag grät.

Men jag fick aldrig några kläder med Barbie eller My Little Pony eller så på. Eller skor som blinkade. Och aldrig kläder från JC som var den enda affär som de som räknades handlade i. Bara från H&M, det var till och med så att de andra barnen kommenterade att mina kläder alltid kom från H&M. Utom dem som jag ärvt, och då var byxorna tajta nedtill, usch.

Egentligen frågade jag aldrig om något annat. Jag kände liksom på mig att mamma inte gillade Barbie på tröjor. Och jag vågade inte fråga. Och kläderna som mamma köpte var ju alltid fina. Verkligen. Det var bara det att de var fel. Så fel. Så fruktansvärt fel. Men mamma fick inte gråta. Det stod jag inte ut med. Och hon fick inte bli arg. Nu i efterhand så tror jag inte att mamma hade blivit varken arg eller ledsen om jag bett om en tröja med Barbietryck, men är man sju eller åtta eller nio eller tio år så är det svårt att veta. Vuxna kan vara så konstiga. Fast barn var ännu konstigare. Det var något där jag aldrig förstod. Något som jag aldrig nådde fram till. Jag undrar fortfarande vad det var som gjorde att jag tänkte annorlunda.

Minnen

Simskoleväder.

Tretton grader. Nästan spöregn. Jag var fem, sex, sju, åtta år. Först stod jag på kanten. Det var svinkallt. Jag vågade inte hoppa ner i bassängen för då fick man vatten i ögonen och näsan och munnen och överallt och då kunde man drunkna. Långsamt, långsamt gick jag ner för trappan. Minns att jag tyckte om simfröknarna (även de manliga hette fröken), men kan inte minnas varken namn eller ansikte. Men en var elak. Hon försökte få mig att göra något som jag inte ville.

Doppa huvudet var värst. Alla barn stod i en ring. Ett, två, tre, ner med huvudet, hela huvudet, inte ett hårstrå torrt. Jag stod kvar med huvudet tryggt ovanför vattenytan och tittade på de andra som kastade sig ner i det äckligt blöta. Vände snabbt ryggen åt dem så att det inte skulle skvätta i ansiktet på mig när de kom upp.

Sen skulle man koka kaffe. Ner med huvudet och blås genom munnen. Jag försökte göra det med ögonen och näsan ovanför ytan men det slutade bara med kallsup. Det blev ingen baddare för mig första sommaren.

Min bror vägrade förtvivlat gå ner i vattnet. Han byggde en koja under sin handduk. Efter tre år gav mamma upp.

Jag vågade inte vägra. Jag vågade gå ner istället. Efter ett tag blev jag ganska duktig och tog typ kandidat- eller magistermärket. Det var lite roligare när man kunde simma, men fortfarande samma väder, alltid. Tretton grader. Nästan spöregn. När jag kom upp var jag blå. Det var synd, för man kunde köpa glass i kiosken. Inte glassväder, sa mamma. Jag fick stenhårda kolor på fredagen istället. Där fastnade min tand, och min vän skrattade lite och sa att varför hade jag inte dragit ut den tidigare när den var så lös. Aj, aj. Så rädd för smärta. Ord gör tillräckligt ont.

Multipla personligheter

Ibland tror jag att jag lider av någon sorts personlighetsklyvning. Jag skrattar, studsar, flyger fram. Svävar över marken. Leker med livet. Som små bubblor i Lokaflaskan. Idéerna sprutar ut ur mina öron. Jag kan inte hejda mig själv. Som ett tåg vars förare tagit en tupplur och drömmer söta drömmar. Så plötsligt. Pang. Rakt in i bergväggen. Jag ligger på sängen och gråter. Min glädje behöver respirator för att ens kunna överleva. Där ligger den och maskinerna bredvid piper. Skrattet blev överkört av tåget. Likaså självkänslan, tilliten, förtroendet. Kan inte lita på någon, allra minst mig själv. Ett monster huserar i min kropp. Får den att göra saker den inte vill göra, får mig att tänka tankar jag inte vill tänka.

Varje stund, varje minut av mitt liv har sin egen Anna. Varje person jag möter, varje situation har sin egen Anna. Jag blir alldeles yr i huvudet. Vet inte vem jag är. Så förvirrad och vilsen. Och ingen som kan hjälpa mig.

Kanske är det hormoner. Kanske är det åldern. Kanske är det jag som är onormal.

Jag tror att den sjukdom jag lider av kallas ”att vara människa” eller ”att leva”. Det är en obotlig sjukdom. En dödlig. Svårdiagnosticerad? Ibland. Den sprider sig som en pandemi. Antibiotikaresistent. Ärftligt. Autoimmunt.

Jag kommer förhoppningsvis inte bli frisk på länge.

Jag ska bli estradpoet

Skrika, viska, fnittra, ropa ut mina ord och låta dem fastna på väggen mittemot och bilda blöta mönster som sakta rinna ner. Krama ut känslor ur varje millimeter av min kropp. Tankar som annars bara gör mig yr ska yrsla alla andra stackars publika hjärnor. Åsikter som inte vet om att de finns ska strömma ur min mun, färga mina läppar röda som läppstiftet jag hittade i mammas väska. Tre pallar hög och scenen gör mig vimmelkantig. Kan stå där barfota och vänta på att fotoblixtarna ska göra mig berömd.

Trygghetsbehov, du får inte följa med då. Plockar ur dig ur väskan, sätter dig på hyllan bland avdankade nallar och du blir aldrig mer kramad förutom då samvetskvalen hindrar mig från att lämna dig ensam.

Ordkonstnär. Längtar, vill vara. Sommarbarn, jag vet, jag vet. Behöver solljusenergi. Får ingen ordning på ögonblick, visioner. Nyfiken.

Ett sug i magen. Sitter där nedanför. Längtar upp. Önskar att det var min tur. En aha-upplevelse. Ny känsla. Erfarenheter är bra att ha. Aldrig gå för fort fram. Men orkar inte vänta.

Skaparglöd. Kom plötsligt tillbaka. Jag vill ha en blå kanin.

Sökes: egoboostare

Mest misslyckade människan i världen. Lyckas bara med sådant som jag egentligen inte vill göra. Sådant som inte räknas. De enda skolor jag kommer in på är de som jag inte vill gå på. Jag hatar mig själv. Jag gråter. Det gör så ont. Jag kan verkligen inte göra något alls. Alla krav trycker ner mig och jag är alldeles platt. Mosad mot vägen. Överkörd.

Det är nog det här som är en grop. En sån där som man måste ta sig upp ur. Men jag har väl aldrig riktigt övat på att klättra upp ur gropar. Inte den här sorten. Måste. Måste. Måste. Tänker att alla misslyckanden gör mig stark. Jag kämpar vidare och därför kommer jag att klara mig. Vem försöker jag lura? Tror jag att någon går på det där? Jag är ju värdelös. Jag kommer inte orka fortsätta längre, kommer ge upp. Lägga mig i sängen och bara somna. Aldrig vakna mer.

Varför försöker jag? Det är bättre att bara vara. Om man inte försöker kan man inte misslyckas. Det låter bra. Så ska jag göra. Min nya plan. Jag ska bli osynlig. Men jag vill ju bli sedd…

Och mamma och pappa med den idiotiska flytten. Jag orkar inte städa, rensa, röja, spara, slänga. Orkar inte ta ställning.

-         Släng skiten!

-         Men du kanske vill ha det när du får barn.

Vilka jävla barn vill jag skrika till mamma. Aldrig i livet att jag skaffar barn. Barn inskränker friheten. Barn fängslar. Barn förstör. Om sanningen ska fram så är jag rädd. Rädd att jag inte kommer att kunna älska ett barn. Att jag kommer att bli osocial som alltid. Man kan inte dra sig undan från ett barn. Rädd att jag kommer bli avundsjuk, svartsjuk på ett barn. Jag klarar inte av mänsklig kontakt. Måste kunna vara ensam. Dessutom har jag en liten föraning om att jag nog inte kommer kunna få några barn. Det skulle kännas ganska skönt.

Men jag vet att jag kommer att ångra mig sen. När allt är slängt och borta. Jag orkar inte tänka på vad jag kanske vill ha i framtiden. Jag orkar inte tänka på alla minnen. Har fullt upp med nuet.

Och mamma skriker, gråter, bryter ihop. Hon orkar inte med min tystnad, mina blickar. Jag älskar henne, men jag kan inte prata med henne. Hon vill för mycket. Hon vill lösa mina problem men hon kan inte. Det blir bara fel när jag försöker förklara. Bara ilska och tårar. Spring iväg.

Pappa blir bara irriterad. Anklagande. Får mig att känna mig ännu sämre. Egoistisk. Lat. Jag orkar inte. Orkar inte. Så trött. Trött.

Ulrika sa att sista Glödnumret inte skulle vara deppigt. Det skulle ge hopp. Med det så ska vi boosta egot. Åh, jag gillar det uttrycket. Det låter så… stockholm. Som något som Frances skulle kunna säga. Men jag vet inte om jag är rätt person att skriva texter. Jag behöver någon som kan boosta mitt ego. För jag kan definitivt inte göra det själv. Inte just nu. Jag behöver någon som kan säga att jag är bra. Som kan visa mig alla bra saker och få mig att glömma det dåliga.

Men det är svårt att glömma allt det dåliga. För allt är ju mitt fel. Mammas gråt. Lillebrors tandläkarskräck. Finanskrisen. Svälten. (Har skrivit det här förut va? Det brukar bli så, känner mig ungefär så hela tiden.) Hur egocentrisk kan man vara? Allt handlar inte om mig. Och jag har definitivt inga problem. Om man jämför. Men jag orkar inte jämföra. Kan det inte få vara synd om mig? Kan jag inte få vara en patetisk fluglort som ständigt klagar på sitt nästan perfekta liv? Dåligt samvete. Alltid.

Jag vill skicka ut ett massmail och be alla att ta hand om mig. Önskar att jag hade någon riktig vän som kunde rädda mig från att drunkna i självömkan. Önskar att jag var en sån vän som kan rädda andra. Känner mig inte som en sådan. Är nog mest krävande. En sån som bara tar och aldrig ger. Jag vill inte vara så. Jag vill vara stark. En sån som man blir glad av att träffa. Ännu mer krav. Och jag sjunker ännu djupare.

Städa

För tillfället känner jag att jag har dålig självkänsla, eller det är väl inte direkt en känsla, mer en vetskap. Fick reda på att jag inte lyckats tillräckligt bra på ett prov och ville bara gå och lägga mig och gråta. Kände mig genomrutten, värdelös, dålig. Sen fick jag tillbaka resultatet från ett annat prov. Det hade gått fantastiskt bra. Över förväntan, om jag nu hade kunnat ha lägre förväntningar och krav än max. Då kunde jag ha flugit fram. Hoppade lite i korridoren. En halvtimme senare fanns bara minnet av misslyckandet kvar.

Nu är det inte mycket kvar i skolan. Alla andra aktiviteter försvinner också. Helt plötsligt har jag något som jag tror kallas fritid. Jag hatar det. Jag hatar sommaruppehåll. Särskilt när jag inte vet om hösten innebär att allt börjar igen. Förmodligen inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Har många idéer, men orkar inte ta itu med något. Vill bara göra såna där rutinsaker där man slipper tänka, som matte eller fransk grammatik. Visst, man måste tänka lite, men det är inte som de stora projekten som behöver mycket aktiveringsenergi.

Pappa vill att jag ska hjälpa till att städa och röja inför flytten. Vindsrummen ska röjas och rensas. Alla mina gamla fula saker ska sorteras i Slänga och Spara. Jag vill inte. Jag orkar inte. Inte nu. Jag orkar inte hitta alla minnen. Vill inte gräva och rota. vill inte skrapa bort all skit som lagt sig ovanpå minnena, vill inte se. Jag har fullt upp med framtiden just nu. Den ger mig ångest och panik. Kan inte dåtiden få bara vara. Måste den upp? Samtidigt får jag dåligt samvete när pappa säger så. Känner mig ohjälpsam. Jag ska ju föreställa den perfekta dottern. Och den perfekta systern, den perfekta kompisen, den perfekta eleven… Hur länge kommer jag att överleva? Känner redan att jag misslyckats med allt.

Flytta. Tuggar runt ordet lite. Vill. Vill inte. En positiv sak är att jag kommer att bo nära Ulla. Att jag kommer att få ett rum där jag kan ha mina tyger. Att jag får inreda ett nytt rum. Att jag kommer kunna ha mina saker lite mer utspridda i huset utan att alla klagar. En negativ sak är att katterna kanske inte trivs. Vad ska jag göra om de försvinner? Tänk om det blir som i en snyftig Disneyfilm? Katterna försvinner eftersom de inte känner sig hemma? Jag blir orolig redan nu. En annan att jag kommer att sakna avskildheten. Det är så jävla mycket hus i Kimstad, visst, det är världens håla, men jämfört med Skärkind är det alldeles för mycket folk. Om vi ändå var tvungna att flytta kunde vi väl ha flyttat in till stan i alla fall? Kimstad känns bara så… fjuttigt. Det är liksom ingenting. Inte ens en förort. Sen kommer jag att sakna huset. Mitt rum. Trappan. Trädgården. Promenaderna. Köket. Vardagsrummet. Verandan. Jag har ju bott där hela mitt liv. Vännerna jag hade bor kvar, men är inte vänner längre. Men jag har ju inga vänner i Kimstad heller.

Tror jag måste gråta lite.