Dagbok 090529
Avundsjuk
Jag är väldigt bra på att bli avundsjuk på allt och alla. På dem som är bra på saker som jag inte är bra på eller som jag bara är lite bra på. På dem som vågar göra saker som jag inte vågar. På dem som har saker som jag inte har. På dem som mår bra. På dem som mår dåligt. På dem som har en intressant personlighet som alla andra blir nyfikna på. På dem som har vänner. På dem som inte har vänner. På dem som är nördiga. På dem som är socialt kompetenta. På dem som är lyckade. På dem som är lyckliga. På dem som är katter för att de är katter och kan vara just katter och fruktansvärt coola och inte bry sig.
Idag har jag varit modell. Pay har sytt en hel kollektion med kläder. Ascoolt (och otroligt avundsjuk, jag ska minsann också sy en egen kollektion, om typ tio klänningar är jag kanske klar). Första modevisningen med bara 1,60-modeller. Det var roligt, men läskigt. Och egentligen är jag ju emot modevärlden, men jag skulle ju vilja bli designer.
Sista skoldagen, sista lektionen. Hemskt. Hur ska jag överleva (observera: jag är seriös, inte ironisk (på riktigt))? Jag kommer sakna skolan så fruktansvärt mycket. Och vad ska jag göra nu sista veckorna? Aldrig i livet att jag festar, och absolut inte spelar brännboll. (Hatar bollsporter. Det spelar ingen roll om det bara är på skoj. Om man är så urusel som jag så är det inte ens roligt på skoj. Och jag kan inte ens låtsas att det är roligt, så hemskt är det.)
Sista religionslektionen diskuterade vi svåra frågor. Typ personlighet, valsituationer och sånt. Jag blir deprimerad av att tänka på det. Det slutade med att gulliga Mårten försökte hitta en lösning på mina problem, han verkade allvarligt bekymrad. Jag önskar att jag kände honom.
Och jag är avundsjuk på alla som inte sitter hemma en fredagskväll. Och jag är avundsjuk på alla som sitter hemma en fredagskväll utan att känna sig patetiska. Och jag är avundsjuk på alla som inte spenderat de senaste femhundraåttioen fredagarna hemma. Och jag är avundsjuk på alla som kan tycka om andra människor på riktigt. Och på alla som inte vill gråta. Och på alla andra också.
