lillaannamarias

Gråtpromenad, igen

Jag förstår inte. Varför? Hur kan jag må så fruktansvärt dåligt när ingenting är fel? Jag är inte fysiskt sjuk, och egentligen inte psykiskt heller. Det har inte direkt hänt något sorgligt eller hemskt eller traumatiskt. Jag har inga problem med familj eller skola eller nåt. Allting är bra. Hur kan det så vara så fruktansvärt hemskt. Jag fattar inte. Det är så många som har det värre och jag får dåligt samvete eftersom jag klagar över mina problem och känner mig så nere. Men jag kan bara inte må bra.

Är det separationsångest? Att jag ska skiljas från klassen? Hm… Jag har ju aldrig gått i en bättre klass, men jag vet inte. Egentligen känner jag ingen. Eller jag vet inte. Just nu känns det så i alla fall, kanske är det för att alla andra är ute på krogen och dricker. Jag antar att de flesta har en tendens att förvandlas till någon okänd människa när de är ute och festar. Känns som om jag är lite efter, har inte fattat det där med krog och festande och fylla, känns som om jag missat något. Vet inte om jag skulle vilja veta heller.

Är det nervositet? Inför Det Stora Provet? Lite kanske. Jag vet att jag kommer bli besviken hur bra det än går för jag kommer alltid att önska att jag kunde gjort bättre. Och det här är alldeles för svårt för mig. Vad har jag gett in på?

Är det framtidsångest? Vet inte vad som händer sen. Otrygghet. Osäkerhet. Tappa kontrollen. Klart, jag är ju ett kontrollfreak.

Livet känns bara meningslöst. Varför, liksom? Allt som känns viktigt är, när man tänker efter, mest patetiskt. Jag vill göra något. Vet inte vad jag vill. Vill bara vara. Kan inte tänka. Kan inte. Kan inte. Kan inte.

Orkar inte. Allt är så tungt. Luften är tjock som mannagrynsgröt som kokat lite för länge. Jag måste liksom simma fram. Pressa mig fram. Orkar inte.

Fast egentligen är ju allt bra. Så varför?