lillaannamarias

Jag ska bli estradpoet

Skrika, viska, fnittra, ropa ut mina ord och låta dem fastna på väggen mittemot och bilda blöta mönster som sakta rinna ner. Krama ut känslor ur varje millimeter av min kropp. Tankar som annars bara gör mig yr ska yrsla alla andra stackars publika hjärnor. Åsikter som inte vet om att de finns ska strömma ur min mun, färga mina läppar röda som läppstiftet jag hittade i mammas väska. Tre pallar hög och scenen gör mig vimmelkantig. Kan stå där barfota och vänta på att fotoblixtarna ska göra mig berömd.

Trygghetsbehov, du får inte följa med då. Plockar ur dig ur väskan, sätter dig på hyllan bland avdankade nallar och du blir aldrig mer kramad förutom då samvetskvalen hindrar mig från att lämna dig ensam.

Ordkonstnär. Längtar, vill vara. Sommarbarn, jag vet, jag vet. Behöver solljusenergi. Får ingen ordning på ögonblick, visioner. Nyfiken.

Ett sug i magen. Sitter där nedanför. Längtar upp. Önskar att det var min tur. En aha-upplevelse. Ny känsla. Erfarenheter är bra att ha. Aldrig gå för fort fram. Men orkar inte vänta.

Skaparglöd. Kom plötsligt tillbaka. Jag vill ha en blå kanin.