lillaannamarias

Sökes: egoboostare

Mest misslyckade människan i världen. Lyckas bara med sådant som jag egentligen inte vill göra. Sådant som inte räknas. De enda skolor jag kommer in på är de som jag inte vill gå på. Jag hatar mig själv. Jag gråter. Det gör så ont. Jag kan verkligen inte göra något alls. Alla krav trycker ner mig och jag är alldeles platt. Mosad mot vägen. Överkörd.

Det är nog det här som är en grop. En sån där som man måste ta sig upp ur. Men jag har väl aldrig riktigt övat på att klättra upp ur gropar. Inte den här sorten. Måste. Måste. Måste. Tänker att alla misslyckanden gör mig stark. Jag kämpar vidare och därför kommer jag att klara mig. Vem försöker jag lura? Tror jag att någon går på det där? Jag är ju värdelös. Jag kommer inte orka fortsätta längre, kommer ge upp. Lägga mig i sängen och bara somna. Aldrig vakna mer.

Varför försöker jag? Det är bättre att bara vara. Om man inte försöker kan man inte misslyckas. Det låter bra. Så ska jag göra. Min nya plan. Jag ska bli osynlig. Men jag vill ju bli sedd…

Och mamma och pappa med den idiotiska flytten. Jag orkar inte städa, rensa, röja, spara, slänga. Orkar inte ta ställning.

-         Släng skiten!

-         Men du kanske vill ha det när du får barn.

Vilka jävla barn vill jag skrika till mamma. Aldrig i livet att jag skaffar barn. Barn inskränker friheten. Barn fängslar. Barn förstör. Om sanningen ska fram så är jag rädd. Rädd att jag inte kommer att kunna älska ett barn. Att jag kommer att bli osocial som alltid. Man kan inte dra sig undan från ett barn. Rädd att jag kommer bli avundsjuk, svartsjuk på ett barn. Jag klarar inte av mänsklig kontakt. Måste kunna vara ensam. Dessutom har jag en liten föraning om att jag nog inte kommer kunna få några barn. Det skulle kännas ganska skönt.

Men jag vet att jag kommer att ångra mig sen. När allt är slängt och borta. Jag orkar inte tänka på vad jag kanske vill ha i framtiden. Jag orkar inte tänka på alla minnen. Har fullt upp med nuet.

Och mamma skriker, gråter, bryter ihop. Hon orkar inte med min tystnad, mina blickar. Jag älskar henne, men jag kan inte prata med henne. Hon vill för mycket. Hon vill lösa mina problem men hon kan inte. Det blir bara fel när jag försöker förklara. Bara ilska och tårar. Spring iväg.

Pappa blir bara irriterad. Anklagande. Får mig att känna mig ännu sämre. Egoistisk. Lat. Jag orkar inte. Orkar inte. Så trött. Trött.

Ulrika sa att sista Glödnumret inte skulle vara deppigt. Det skulle ge hopp. Med det så ska vi boosta egot. Åh, jag gillar det uttrycket. Det låter så… stockholm. Som något som Frances skulle kunna säga. Men jag vet inte om jag är rätt person att skriva texter. Jag behöver någon som kan boosta mitt ego. För jag kan definitivt inte göra det själv. Inte just nu. Jag behöver någon som kan säga att jag är bra. Som kan visa mig alla bra saker och få mig att glömma det dåliga.

Men det är svårt att glömma allt det dåliga. För allt är ju mitt fel. Mammas gråt. Lillebrors tandläkarskräck. Finanskrisen. Svälten. (Har skrivit det här förut va? Det brukar bli så, känner mig ungefär så hela tiden.) Hur egocentrisk kan man vara? Allt handlar inte om mig. Och jag har definitivt inga problem. Om man jämför. Men jag orkar inte jämföra. Kan det inte få vara synd om mig? Kan jag inte få vara en patetisk fluglort som ständigt klagar på sitt nästan perfekta liv? Dåligt samvete. Alltid.

Jag vill skicka ut ett massmail och be alla att ta hand om mig. Önskar att jag hade någon riktig vän som kunde rädda mig från att drunkna i självömkan. Önskar att jag var en sån vän som kan rädda andra. Känner mig inte som en sådan. Är nog mest krävande. En sån som bara tar och aldrig ger. Jag vill inte vara så. Jag vill vara stark. En sån som man blir glad av att träffa. Ännu mer krav. Och jag sjunker ännu djupare.