lillaannamarias

Minnen

Simskoleväder.

Tretton grader. Nästan spöregn. Jag var fem, sex, sju, åtta år. Först stod jag på kanten. Det var svinkallt. Jag vågade inte hoppa ner i bassängen för då fick man vatten i ögonen och näsan och munnen och överallt och då kunde man drunkna. Långsamt, långsamt gick jag ner för trappan. Minns att jag tyckte om simfröknarna (även de manliga hette fröken), men kan inte minnas varken namn eller ansikte. Men en var elak. Hon försökte få mig att göra något som jag inte ville.

Doppa huvudet var värst. Alla barn stod i en ring. Ett, två, tre, ner med huvudet, hela huvudet, inte ett hårstrå torrt. Jag stod kvar med huvudet tryggt ovanför vattenytan och tittade på de andra som kastade sig ner i det äckligt blöta. Vände snabbt ryggen åt dem så att det inte skulle skvätta i ansiktet på mig när de kom upp.

Sen skulle man koka kaffe. Ner med huvudet och blås genom munnen. Jag försökte göra det med ögonen och näsan ovanför ytan men det slutade bara med kallsup. Det blev ingen baddare för mig första sommaren.

Min bror vägrade förtvivlat gå ner i vattnet. Han byggde en koja under sin handduk. Efter tre år gav mamma upp.

Jag vågade inte vägra. Jag vågade gå ner istället. Efter ett tag blev jag ganska duktig och tog typ kandidat- eller magistermärket. Det var lite roligare när man kunde simma, men fortfarande samma väder, alltid. Tretton grader. Nästan spöregn. När jag kom upp var jag blå. Det var synd, för man kunde köpa glass i kiosken. Inte glassväder, sa mamma. Jag fick stenhårda kolor på fredagen istället. Där fastnade min tand, och min vän skrattade lite och sa att varför hade jag inte dragit ut den tidigare när den var så lös. Aj, aj. Så rädd för smärta. Ord gör tillräckligt ont.