lillaannamarias

Städa

För tillfället känner jag att jag har dålig självkänsla, eller det är väl inte direkt en känsla, mer en vetskap. Fick reda på att jag inte lyckats tillräckligt bra på ett prov och ville bara gå och lägga mig och gråta. Kände mig genomrutten, värdelös, dålig. Sen fick jag tillbaka resultatet från ett annat prov. Det hade gått fantastiskt bra. Över förväntan, om jag nu hade kunnat ha lägre förväntningar och krav än max. Då kunde jag ha flugit fram. Hoppade lite i korridoren. En halvtimme senare fanns bara minnet av misslyckandet kvar.

Nu är det inte mycket kvar i skolan. Alla andra aktiviteter försvinner också. Helt plötsligt har jag något som jag tror kallas fritid. Jag hatar det. Jag hatar sommaruppehåll. Särskilt när jag inte vet om hösten innebär att allt börjar igen. Förmodligen inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Har många idéer, men orkar inte ta itu med något. Vill bara göra såna där rutinsaker där man slipper tänka, som matte eller fransk grammatik. Visst, man måste tänka lite, men det är inte som de stora projekten som behöver mycket aktiveringsenergi.

Pappa vill att jag ska hjälpa till att städa och röja inför flytten. Vindsrummen ska röjas och rensas. Alla mina gamla fula saker ska sorteras i Slänga och Spara. Jag vill inte. Jag orkar inte. Inte nu. Jag orkar inte hitta alla minnen. Vill inte gräva och rota. vill inte skrapa bort all skit som lagt sig ovanpå minnena, vill inte se. Jag har fullt upp med framtiden just nu. Den ger mig ångest och panik. Kan inte dåtiden få bara vara. Måste den upp? Samtidigt får jag dåligt samvete när pappa säger så. Känner mig ohjälpsam. Jag ska ju föreställa den perfekta dottern. Och den perfekta systern, den perfekta kompisen, den perfekta eleven… Hur länge kommer jag att överleva? Känner redan att jag misslyckats med allt.

Flytta. Tuggar runt ordet lite. Vill. Vill inte. En positiv sak är att jag kommer att bo nära Ulla. Att jag kommer att få ett rum där jag kan ha mina tyger. Att jag får inreda ett nytt rum. Att jag kommer kunna ha mina saker lite mer utspridda i huset utan att alla klagar. En negativ sak är att katterna kanske inte trivs. Vad ska jag göra om de försvinner? Tänk om det blir som i en snyftig Disneyfilm? Katterna försvinner eftersom de inte känner sig hemma? Jag blir orolig redan nu. En annan att jag kommer att sakna avskildheten. Det är så jävla mycket hus i Kimstad, visst, det är världens håla, men jämfört med Skärkind är det alldeles för mycket folk. Om vi ändå var tvungna att flytta kunde vi väl ha flyttat in till stan i alla fall? Kimstad känns bara så… fjuttigt. Det är liksom ingenting. Inte ens en förort. Sen kommer jag att sakna huset. Mitt rum. Trappan. Trädgården. Promenaderna. Köket. Vardagsrummet. Verandan. Jag har ju bott där hela mitt liv. Vännerna jag hade bor kvar, men är inte vänner längre. Men jag har ju inga vänner i Kimstad heller.

Tror jag måste gråta lite.