Dagbok 090525
Minnen 2
90-tal.
Kläder. Så viktigt. När vi rensade på vinden i helgen hittade jag mina gamla platåskor. Ljusblå i något halvglittrigt material och vit sula. Vad jag älskade dem. Till det ett par grå utsvängda byxor, också de i något halvglittrigt material. Och du kommer ihåg när man hade klänning över byxorna? Jag hade en ljusblå med smala axelband och under den, fastsydd i klänningen, en vit t-shirt med luva och ett glittrigt hjärta på ärmen. Då var jag stolt.
Och jag minns i tvåan. Ett par skor. Vi hade varit i England på semester den sommaren och jag hade fått skoskav och därför var jag helt enkelt tvungen att få nya skor. De var blå- och vitrutiga. Tygskor med snörning fram. Och klack, ganska tjock. Finfina.
Sen hade jag snickarbyxor, och doppade hängslena i toaletten. Och två luvtröjor som jag älskade, en gul och en mörkblå. Och en dag åkte snöret som satt i luvan, i kanten du vet, ut. Oj, vad jag grät.
Men jag fick aldrig några kläder med Barbie eller My Little Pony eller så på. Eller skor som blinkade. Och aldrig kläder från JC som var den enda affär som de som räknades handlade i. Bara från H&M, det var till och med så att de andra barnen kommenterade att mina kläder alltid kom från H&M. Utom dem som jag ärvt, och då var byxorna tajta nedtill, usch.
Egentligen frågade jag aldrig om något annat. Jag kände liksom på mig att mamma inte gillade Barbie på tröjor. Och jag vågade inte fråga. Och kläderna som mamma köpte var ju alltid fina. Verkligen. Det var bara det att de var fel. Så fel. Så fruktansvärt fel. Men mamma fick inte gråta. Det stod jag inte ut med. Och hon fick inte bli arg. Nu i efterhand så tror jag inte att mamma hade blivit varken arg eller ledsen om jag bett om en tröja med Barbietryck, men är man sju eller åtta eller nio eller tio år så är det svårt att veta. Vuxna kan vara så konstiga. Fast barn var ännu konstigare. Det var något där jag aldrig förstod. Något som jag aldrig nådde fram till. Jag undrar fortfarande vad det var som gjorde att jag tänkte annorlunda.
