lillaannamarias

Gråtblöt måndag

Pratade med Valarie idag. Då grät jag. Det var så skönt att bara ösa ur sig allt och få gråta lite. Är det helt sjukt att den jag tyr mig till är min engelsklärare? Men det känns som om hon känner mig minst lika bra som någon annan, om inte bättre. Mamma blir bara arg och sur eller ledsen och sur eller förtvivlad och sur. Jag vet att hon bara vill hjälpa, men hon kan inte hjälpa. Det är inte som när jag var lite och kuckelimuckmedicin var allt jag behövde. Mamma kan inte göra mirakel längre, jag har växt och blivit för stor, och mina problem har blivit ännu större. Och jag kan definitivt inte prata med någon i skolan. Det är en månad kvar till studenten (exakt), och det är meningen att det här ska vara den lyckligaste tiden i mitt liv. Men jag vet inte när jag mådde så här dåligt senast. Nu är jag fri, inget mer skoltvång, inga mer läxor, jag kan göra vad jag vill. Och jag får panik.

Jag kanske inte är skapad för att leva i livet. Jag kanske bara passade i skolan. När man läser intervjuer med halvkändisar och helkändisar och andra kändisar så brukar de alltid säga att jag passade aldrig riktigt in i skolan, det blev bättre efter studenten. Men vad händer med dem som passade på gymnasiet? Som alla lärarna tyckte om? Som klarade allt plugg med guldstjärna i kanten?

När jag slutade nian avslutades tre fruktansvärt hemska, pissdåliga år. Det kunde bara bli bättre. Nu avslutas tre år under vilka jag känt mig levande, under vilka jag tagit revansch på alla de som tryckte ner mig innan. Det kan bli sämre. Och jag är rädd för det.