lillaannamarias

Vårkänslor??

N får mig verkligen att må dåligt. Hon gör inget särskilt, inget som jag kan sätta fingret på. Hon bara tar all min energi. Jag stör mig på varenda ord hon säger. Varje steg hon tar med sina höga pumps, ljudet av klackarna (hon kan inte gå i högklackat utan knäar och det blir inte alls det där härliga, respektingivande, samtidigt utmanande klipperiklappet). Och jag hatar mig själv för att jag hatar henne. Jag vill inte vara elak, jag vill inte snacka skit, jag vill inte gå bakom ryggen, jag vill inte vara falsk. Men hon får mig att bli det. Och jag hatar henne för det. Och jag hatar mig själv för att jag hatar henne.

Övade skalor hela söndagen. Bra sätt att inte behöva tänka på hemskheter och jobbiga saker. Jag som hade tänkt att jag skulle börja skriva trevliga saker här. Jag började ju faktiskt med att skriva att jag var trött på att må dåligt. Det blev bara värre. Misslyckade jag kan inte ens hålla ett sånt fånigt litet löfte.

Jag har bojkottat Valborg. Och nyårsafton och midsommarafton och Allahjärtansdag och alla andra dagar som bara är till för att man ska känna sig ännu mer ensam när man inte har några vänner att fira med.

Kanske skickar jag en namsdagshälsning till farmor. Hon heter Valborg. Det är faktiskt inte ett fint namn, får mig att tänka på landflutna blåvalar som ligger på stranden och ruttnar. Men farmor är fin. Hon är oerhört vacker, jag kan bara föreställa mig hur hon såg ut när hon var ung. Fast hon är som jag. Hon har inte så mycket att säga, så det blir ganska tyst när vi pratar hon och jag. Hon pratar mest om alla sina krämpor.

Jag önskar mig en sagovår. Som i Astrid Lindgren-böckerna. Jag älskar dem, en sån vill jag leva i. I glädjen och skrattet och gemenskapen. Trygga äventyren, absurda tokigheterna, verkliga overkligheten. Vill ha. Och en salighetssak. Då skulle allt vara så perfekt. Varför kan inte mina problem botas av en glad Alva?