lillaannamarias

Mattenörd med lokalsinne och städångest

Igår var jag lite stolt över mitt eminenta lokalsinne. Jag var i Linköping och skrev språkcertifikat i tyska. Och jag lyckades köra in till stan utan att köra fel. Jag hittade till Folkuniversitetet. Efteråt skulle jag träffa några tjejer på Linköpings universitet (jag ska nämligen börja recensera böcker på dagensbok.com, är det maniska Anna som varit framme och tagit på sig ytterligare ett uppdrag för att slippa känna sig tom och ensam, snart kommer jag gå in i väggen), men när provet var slut var det ett bra tag kvar till dess så jag bestämde mig för att gå en promenad. Jag är inte särskilt ofta i Linköping och vet inte riktigt var alla platser ligger, men jag tänkte i alla fall gå till Trädgårdsföreningens park och se om de japanska körsbärsträden fortfarande blommade (japanska körsbär och magnolia är mina favoritblommor för de blommar först och de är rosa). Och jag hittade dit. Och jag blev alldeles varm inombords när jag såg de rosa blommorna. Sen gick jag inte vilse i parken. Då fick jag för mig att jag skulle gå till strömmen, där har jag inte varit sen jag var inlagd på avdelning 40 och det var typ fyra år sen och på den tiden var jag lite borta eller inne i mig själv så jag hade inte riktigt koll på var strömmen låg, men jag kom ihåg att det var fint där. Och, jag hittade. Sen hittade jag tillbaka igen. På vägen till universitetet körde jag bara fel en gång, i den gigantiska rondellen, men jag lyckades ta mig tillbaka. Ganska imponerande.

Idag måste jag plugga matte. I vanliga fall är jag en mattenörd. Jag älskar att klura länge på ett problem och när jag till slut hittar lösningen så känner jag mig fruktansvärt nöjd. Sen gillar jag att kunna svänga mig med ord som diofantiska ekvationer, linjär algebra, invertering, funktionsanalys… Men just nu känns det mest jobbigt. Har skjutit upp en del så det känns lite stressigt, och frustrerande när jag inte fattar på en gång och känner att jag inte har tid att gå in på djupet för att förstå.

Måste städa mitt rum också. På tisdag kommer någon hit och fotograferar huset. Det ska säljas. Jag vill inte. Jag vill inte att någon annan ska bo i mitt rum. Och särskilt inte just nu. Nu känns det som om allt omkring mig flyter, svävar, snurrar runt. Ingenting är fast eller stadigt. Och nu ska hemma försvinna också. Och städningen bara stressar. Hinner inte, orkar inte. Sa jag inte att de inte fick göra något sånt här förrän efter studenten när allt var lugnt? Eller åtminstone under studentveckan när alla andra bara festar? Städningen och jag har ett komplicerat förhållande. Jag avskyr när det är stökigt och smutsigt, men jag avskyr att städa också, oftast. När jag städar vill jag att det ska synas. Därför måste jag vänta tills det har blivit riktigt smutsigt och jag verkligen äcklas av att gå in i rummet. Då städar jag och det är nästan roligt de första tio minuterna, sen biter jag ihop och gör resten av ren envishet. Men jag älskar känslan när allt är klart. Jag erkänner, den här superstädningen gör jag typ en gång i kvartalet, högst. När jag flyttar hemifrån ska jag bli bättre (förhoppningsvis på att städa, antagligen på att hitta på ursäkter att inte göra det).