lillaannamarias

Vad gör man?

Vad gör man när allt känns tungt som bly? När fötterna vägra lyfta från jorden? När huvudet faller ner från halsen, ner på gatan studsar ut bland vrålsnabba bilar och mosas så att blodet sprutar lika häftigt som när man råkar vrida på vattenkranen på max när man är nyvaken och sömndrucken? Vad gör man när kroppen blivit ett skal? Ett skal utan innehåll? En konservburk vars vita bönor i tomatsås åts upp till middag? Vad gör man när ingenting längre kan locka fram det minsta leende? Åtminstone inget äkta, för fuska går ju alltid. Med envishet och långa styrketräningspass kan kindmusklerna övas upp tills de orkar dra mungiporna upp till öronen i ett leende lika äkta som mina ray ban-glasögon som pappa köpte för tio euro på en marknad i Aten.

Våndas inför ännu en vecka. Längtar redan till nästa helg. Har redan glömt hur söndagsångesten rev i mig i förmiddags. Orkar inte mer nu. Orkar inte träffa någon. Orkar inte tänka. Orkar inte, inte, inte.

Kan ingen komma och säga Anna, hur mår du, vill du ha en kram. Kan ingen se att min värld har rasat samman? Kan ingen förstå att jag skriker på hjälp, även om det inte syns? Kan ingen se utan att jag behöver visa? Kan ingen höra utan att jag behöver tala?

Läser en bok och gråter lite för att huvudpersonen är så elak. Målar taket och gråter lite för att damm ramlar ner i mina ögon. Tänker och gråter lite för att allt är så tomt. Gråter lite och gråter lite till för att jag gråter för att jag är patetisk för att jag har egentligen inget problem och jag vet att de flesta har det värre. Gråter lite i alla fall.

Längtar efter sommar och sitta på altanen och solsken som skär sönder ögonen och värme som bränner sönder knäna och svettar mina händer kladdblöta. Längtar efter höst och sparka löv och hoppa och låtsas vara en människa i en H&M-katalog som alltid ler och är fin och har många vänner att träffa i lövhögen. Längtar efter vinter och inomhus i en fåtölj med gigantisk kopp te att hålla händerna runt och känna värmen sakta sprida sig från kopp till fingertopp till resten av kroppen. Vet att längtan alltid är bättre än verkligheten. Kan man vara lycklig om man ständigt lever i drömmen frågar Christian? Absolut säger Anna för verkligheten, nuet, idag, gör alltid besviken, drömmen kan man lita på, den sviker inte. Men skapar också lite gråt, för den är, just det, en dröm, och inte lever jag en dröm. Och allt är fjuttigt, allt är fånigt, allt är dumt, allt är tråkigt.

God natt.