Josef eller Malmö Central
Jag kan verkligen inte hantera detta medium. WTF. Blogghelvetet. Därför skriver jag om en grej som hände för länge sen, cirka ett halvår. Inte okej, har jag hört, inaktuellt, har jag hört. Men. Jag kan inte släppa det. Han är som en igel, klistrar sig fast på hjärnan. – Jag pratar såklart om Josef. Vem annars? (Jag har skrivit en dikt om det.)
Jag träffar Josef på Malmö centralstation. Det är när jag varit på intervju på dramatikerprogrammet och jag sitter såklart med min lilla rosa dator och skriver. Josef sätter sig ogenerat bredvid mig. Jag fortsätter skriva men han frågar ändå vad jag skriver, vad jag heter, vad jag gör. När jag säger att jag skriver en pjäs säger han: ”Du är Shakespeares dotter.” Jag nekar men han envisas, påstår att han ser på ögonbrynen att jag är det. Och först när jag över en månad senare hör en Shakespearesonett läsas upp inser jag att hans bågformade ögonbryn inte är en fras tagen ur luften.
Josef hävdar att jag bor i London. Det gör jag inte. Josef hävdar att jag inte borstar tänderna. Det gör jag. Han säger att jag är som han, jag borstar inte tänderna. Jag blir inte precis smickrad (han lyckas bättre med kommentaren fint hår och sången han sjunger för mig, med ord jag inte förstår och toner jag normalt sett inte skulle begripa heller). Han går lite fram och tillbaka och jag tänker lite att det här händer alltid mig, alltid de här människorna som kommer och pratar med mig. (Jag brukar gråta ut mot deras axlar ibland, i helt nyktert tillstånd, och jag brukar passivröka deras cigaretter (inomhus) och jag brukar lyssna, nicka, le.) Han bär min resväska dit den ska, och han ser så liten ut när han går bortåt.
Min facebookkompis skriver att Malmö station nu är ombyggd och ser köpenhamnsk ut. uttalandet får mig att tänka på den gången jag träffade Josef (första och nästan enda gången jag varit i Malmö), och ombygget som stationen var mitt uppe i då. Nej, nu ljög jag, eller framställde sanningen på ett svårtolkat sätt. Jag tänker ju alltid på Josef. Alltid. Jag kan inte låta bli att tänka på honom. Det är nog nästan sjukt.
Jag kan inte släppa det. Han sitter fast i mig. Och jag tänker på allt som han väl representerar och tycker att det är tråkigt att han måste representera så mycket, för han är så jävla fantastisk ändå. Så Josef, om du skulle råka läsa det här, bara så du vet – I love you.
