lillaannamarias

Jag skyndar mig allt jag kan, kör lite för fort springer till och från parkeringsautomaten, byter skor men struntar i att knyta skosnörena. Pirr, pirr, pirr. Det är uttagning till SM i Poetry slam, och jag ska vara med. Det är här jag vill vara, just här, ingen annanstans. Jag vill vara en halvmystisk, djup, intellektuell, lite kultursnobbig, annorlunda, annorlunda, annorlunda, svartmålad människa. En sån som tävlar i poetry slam.

Men jag kommer ju från landet, så även om min kulturella förklädnad är nästintill perfekt, så är jag vilsen när jag kommer in på Arbetets museum. Ingen jag känner, eller de från Kaosföreningen känner jag ju lite. Jag får sitta bredvid dem. Så underbart att vara där, gemenskap.

Tänk om jag hittat det här tidigare. När jag var sjukihuvudettonåring och ingen ville ha mig. Fast det hade inte funkat, lngst inne vet jag det. Jag kunde inte umgås då. Jag kunde bara vara liten och vilsen och ensam, jag klarade inte annat. Hemskt men sant.

På scenen är jag nervös, jag blir alldeles varm, nästan svettig (jag som aldrig svettas), jag darrar. Men jag läser, och allteftersom blir jag lite lugnare.

Jag ska åka till Uppsala! För jag kom med i SM-laget. Jag trodde aldrig att jag varit i Uppsala men mamma talade om för mig att jag minsan har varit där två gånger, i trean på en Linné-gård med klassen, och så hade vi tydligen hämtat en bil där (finns det någon stad i Sverige som vi inte har hämtat en bil från?). Nu ska jag dit igen.

Jippieeeeeeee!!!!!!

Jag har blivit jämförd med Carola, alltså: jag var med i ett slam, gick vidare till final i laguttagningen, komm med i laget. På första försöket liksom. Quickly rising star.

Lyckorus.

Först måste jag droppa en Notting hill-liknande replik (som han den mystiska mannen i bokhandeln när han säger att sett Ringo Star en gång, eller det kanske var han Topsy från Mannen på taket, och de är inte ens lika och ja, det är en ganska dålig merit att en gång ha sett någon som kanske är känd). I alla fall, jag tror jag såg Marcus Krunegård idag! Fast han hade en luva neddragen över halva ansiktet så det var lite svårt att se om det var han, men jag tyckte jag kände igen jackan också. MEN sen sa mamma att han skulle vara här inärheten för någon konsert, så det kanske var han i alla fall.

Och sen såg jag ett assmart sätt att använda sig av en slöja. Det var en tjej som hade mobilen fastklämd mellan kinden och slöjan. Då kunde hon ha båda händerna i fickan och slapp frysa om händerna. Fantastiskt!

Ja, det är det roligaste som hänt idag. Hittills.

Mamma läser upp novellerna från nationella provet. Och jag hör på en gång att det är Stephanie Meyer som har skrivit varenda en. Språket, handlingen, känslorna, allting är Twilight.

Men ja, det låter bra. Hur skulle annars en femtonåring veta hur man använder ordet hjärtsnörp?

När jag gick i nian tror jag att det mest var skittexter som skrevs. I och för sig läste jag väl aldrig på riktigt, men lite blir ju alltid uppsnappat. Jag läste en engelskuppsats en gång: "I shot him in the leg - again and again and again". Jo en del skriver forfarande så. Underbart att höra allt wow-språk.

Ibland vill jag skriva så. Eller inte. Bara något äkta.

Orden sitter fast. Inget kommer ut. Inga idéer, inga tankar.

Kanske beror det på att mamma har ont och jag blir sympatisjuk. Bruten hjärna. Eller nåt.

Orkar inte. Blir bara trött på allting.

Segar ihop.

Jag går på promenad och tänker på saker jag kunde sagt, borde sagt.

Plötsligt kommer jag på det! Han har hängt sig i lampsladden! Det är så det är. Undrar om någon annan kom på det.

(Jag tycker om att vara kryptisk)

Ändrar det mina tankar om repliken? Vet inte. Det är ju inte bara varje sak på scenen som spelar roll, som måste ha en funktion och en mening. Ännu viktigare är att varje replik har en mening och ett verkligt innehåll. Att det man säger inte bara är utfyllnad. För det märks. Och fortfarande, repliken om lampsladden säger väl inte så mycket om karaktären? Och det är ju karaktären som är i fokus, som alltihop handlar om, det finns ju ingen annan handling. Om lampsladden däremot inte är en lampsladd säger repliken en hel del om personen bakom repliken.

Och sen kommer tankarna om mina egna ord. Hur kan jag försvara allt jag skrivit själv? Jag tror jag har en tanke, jag tror jag slipper säga "jag skrev det bara för att jag inte kom på något annat". Mannen på bänken, jag tänker att allt han säger, är en berättelse om honom. Har han upplevt allt? Eller läst det i en bok? Jo, kanske, publiken ska inte riktigt veta, bara skådespelaren måste veta, och det kan han bestämma själv. Inkaindianer är värre äggskallar än i Finspång. Jag tänker på en indianstam (ingen aning om det var inkas eller inte, men det har inte han heller), där man formade spädbarnens huvuden med träformar för att huvudena skulle bli avlånga, och i Finspång exprimenterade man med sugklocka, alla ungar föddes med sugklocka och huvudena blev utdragna. Alla vet kanske inte, men det finns där.

Jag försöker inspireras men blir inte nöjd. Jag känner mig konstig. Det är inte jag. Och bilderna blir inte som jag vill.





Jag blir frustrerad. Vet inte vad jag ska göra. Känner mig värdelös. Inget blir roligt. Försöker tänka på annat men det går fruktansvärt dåligt. Inte ens tyska gramatikövningarkan få mig på bättre humör.

Väder är fint, även till min vanliga "tonårs-tant":



Att börja ta med sig skissboken överallt är det bästa (typ) jag någonsin gjort. Underbart att bar kunna rita ner när inspirationen kommer. Visst har jag tänkt på det förut, men det är ju alltid så. Man gör inget förrän någon säger åt en att göra det. Nu är min skissbok min bästa vän.

T-shirt-illustrationer:

Sol.



Vind.



Regn.

Enjoy.