lillaannamarias

Jag skyndar mig allt jag kan, kör lite för fort springer till och från parkeringsautomaten, byter skor men struntar i att knyta skosnörena. Pirr, pirr, pirr. Det är uttagning till SM i Poetry slam, och jag ska vara med. Det är här jag vill vara, just här, ingen annanstans. Jag vill vara en halvmystisk, djup, intellektuell, lite kultursnobbig, annorlunda, annorlunda, annorlunda, svartmålad människa. En sån som tävlar i poetry slam.

Men jag kommer ju från landet, så även om min kulturella förklädnad är nästintill perfekt, så är jag vilsen när jag kommer in på Arbetets museum. Ingen jag känner, eller de från Kaosföreningen känner jag ju lite. Jag får sitta bredvid dem. Så underbart att vara där, gemenskap.

Tänk om jag hittat det här tidigare. När jag var sjukihuvudettonåring och ingen ville ha mig. Fast det hade inte funkat, lngst inne vet jag det. Jag kunde inte umgås då. Jag kunde bara vara liten och vilsen och ensam, jag klarade inte annat. Hemskt men sant.

På scenen är jag nervös, jag blir alldeles varm, nästan svettig (jag som aldrig svettas), jag darrar. Men jag läser, och allteftersom blir jag lite lugnare.

Jag ska åka till Uppsala! För jag kom med i SM-laget. Jag trodde aldrig att jag varit i Uppsala men mamma talade om för mig att jag minsan har varit där två gånger, i trean på en Linné-gård med klassen, och så hade vi tydligen hämtat en bil där (finns det någon stad i Sverige som vi inte har hämtat en bil från?). Nu ska jag dit igen.

Jippieeeeeeee!!!!!!

Jag har blivit jämförd med Carola, alltså: jag var med i ett slam, gick vidare till final i laguttagningen, komm med i laget. På första försöket liksom. Quickly rising star.

Lyckorus.