lillaannamarias

Jag går på promenad och tänker på saker jag kunde sagt, borde sagt.

Plötsligt kommer jag på det! Han har hängt sig i lampsladden! Det är så det är. Undrar om någon annan kom på det.

(Jag tycker om att vara kryptisk)

Ändrar det mina tankar om repliken? Vet inte. Det är ju inte bara varje sak på scenen som spelar roll, som måste ha en funktion och en mening. Ännu viktigare är att varje replik har en mening och ett verkligt innehåll. Att det man säger inte bara är utfyllnad. För det märks. Och fortfarande, repliken om lampsladden säger väl inte så mycket om karaktären? Och det är ju karaktären som är i fokus, som alltihop handlar om, det finns ju ingen annan handling. Om lampsladden däremot inte är en lampsladd säger repliken en hel del om personen bakom repliken.

Och sen kommer tankarna om mina egna ord. Hur kan jag försvara allt jag skrivit själv? Jag tror jag har en tanke, jag tror jag slipper säga "jag skrev det bara för att jag inte kom på något annat". Mannen på bänken, jag tänker att allt han säger, är en berättelse om honom. Har han upplevt allt? Eller läst det i en bok? Jo, kanske, publiken ska inte riktigt veta, bara skådespelaren måste veta, och det kan han bestämma själv. Inkaindianer är värre äggskallar än i Finspång. Jag tänker på en indianstam (ingen aning om det var inkas eller inte, men det har inte han heller), där man formade spädbarnens huvuden med träformar för att huvudena skulle bli avlånga, och i Finspång exprimenterade man med sugklocka, alla ungar föddes med sugklocka och huvudena blev utdragna. Alla vet kanske inte, men det finns där.