Diskussionsforum
Det här med sorg
Jag kan inte säga att jag förstår hur du känner, och jag hoppas att jag aldrig kommer kunna säga det. För mig har döden alltid känts så avlägsen och overklig. Rent förnuftsmässigt har jag alltid vetat att jag och mina närmaste inte är odödliga, men jag har ändå känt att döden är något som drabbar andra, inte mig. Men idag hände något som fick mig att förstå att döden kan drabba även mig. Min lärare, som jag pratade med senast igår drabbades plötsligt av andnöd under natten till idag. Sen dog hon. Hon var gravid och barnet dog också. Det var en liten flicka, hon som hoppats att det skulle vara en dotter.
Min skola är liten och jag känner alla lärare och elever nästan lika väl som min egen familj (åtminstone känns det så ibland). Det är långt ifrån samma sak som att mista en mamma, men jag blev plötsligt medveten om att även personer som jag känner kan avlida. Jag har nog aldrig riktigt förstått det förut.
Hon hade en son på tio år. Jag tänker på honom hela tiden. Så hemskt. Mammor ska inte dö. Så är det bara.
Jag tycker du är jättestark som orkar skriva om din mamma. Ibland kan det vara skönt att skriva och berätta. Att få ut allt.
Jag tänker på dig.
