lillaannamarias

Anna har lite problem med sin blogg. Anna har dels ett stort problem med det faktum att hon har en blogg. Anna ogillar nämligen ordet blogg. Ja, Anna hyser en oefterhärmlig aversion mot ordet blogg. Nästan lika starkt ogillar hon fenomenet blogg. ”Jag har ju en blogg.” ”Du kan ju titta på min blogg.” ”Jag har massor av läsare på min blogg.” (Det sista har jag aldrig sagt, för det är en lögn, mina läsare bör rimligtvis kunna räknas på fingrarna (om jag så hade varit enarmad).)

Men framförallt har Anna ett stort problem med namnet på sin blogg. Lillaannamarias.blogg. Det låter ju fruktansvärt patetiskt och självutplånande. Anna vill gärna döpa om den till annamarias.blogg (misstänker dock att det var upptaget eftersom det inte blev valt som namn redan från början). ”Lilla” är verkligen alldeles fruktansvärt gulligt. Anna har stor lust att referera till den dramatisering av H.C. Andersens Lillklas och Storklas som hon gjorde i somras (för att ytterligare förstärka det bloggiga i den här bloggen hänvisar jag till en annan blogg där jag skrivit (länk ska in här om jag lyckas med det)) där Lillklas efter att (direkt eller indirekt) han mördat fyra hästar och två människor säger: ”För jag är inte liten – längre”. Om någon utveckling från litenhet till storhet går att spåra hos upphovskvinnan från denna bloggs födelse till idag är svårt att säga. (Antagligen eftersom hon idag inte vill kännas vid ordet lilla.) I vilket fall som helst är det ett dåligt namn och Anna skulle vilja slippa det. Lathet och okunskap håller henne dock fången. Hon vet inte hur hon ska byta namn på bloggen och hon orkar inte ta reda på det. Anna suckar. ”Jaha. Jaha ja. Det får väl vara då. Jag skriver ett inlägg i tredje person om hur mycket Anna hatar sin blogg och bloggens namn. Det borde lösa alla problem. Dessutom lär ingen läsa i alla fall.”

Det finns få frukter som jag ogillar. De flesta frukter gör mig ganska lycklig. Men det finns en som jag har svårt för. Just den frukt som i typ juletid dyrkas av i stort sett alla människor, nämligen mandarinen. Ja, jag har svårt för mandarinen. Och jag har saklig grund för detta.

För det första: För att en mandarin ska vara njutbar krävs ett stort mått av perfektion hos frukten i fråga. En sur mandarin är outhärdlig. En söt nästan alltid sliskig. Alltför ofta är mandarinen full av kärnor vilket inte bara riskerar ätarens tänder utan även ger en obehaglig känsla av osäkerhet – kärnorna syns sällan utanpå (möjligtvis går det att se dem i den enskilda klyftan (för att inte vara alldeles för hård ska jag erkänna att så faktiskt oftast är fallet) men på frukten i sin helhet, när den ännu är oskalad, är det stört omöjligt att klura ut om den är kärnfylld eller kärnfri), alltså kan man aldrig vara säker på mandarinen, och känslan av att aldrig kunna vara säker, att inte kunna lita på något, är en mycket obehaglig känsla.

För det andra: Mandariner är torra. Oavsett stadium av mognad är mandarinen en betydligt torrare frukt än de frukter jag tycker är njutbara. Apelsiner är saftigare, äpplen är saftigare. Bananer är kanske inte saftigare, men hos bananen har torrheten uppnått en så hög grad av förfining att detta inte stör. Mandariner däremot är fruktansvärt torra. Och ändå lyckas de ofta kladda och kleta och ge fläckar på ett mycket irriterande sätt. För att ytterligare förtydliga det här med torrheten: Det handlar också om åldrande. En gammal mandarin blir, om den inte möglar, oerhört torr. Skalet drar ihop sig, blir hårt och ogenomträngligt och omöjligt att få av utan att skalaren nästan bryter sönder naglarna. Innanmätet blir ofta torrt och liksom hopklumpat, som förstelnat. Ni vet säkert vad jag menar – vissa mandariner får mig att tänka på stelopererade kroppsdelar, botoxfyllda läppar – tanken kan få vem som helst att tappa aptiten. Mandariner åldras helt enkelt mycket ocharmigt. Till skillnad från äpplen som även när de är skrumpna och mjuka i skalet är goda, skapligt saftiga och mycket trevliga.

För det tredje: Mandariner är så överskattade. Jag har en tendens att alltid ogilla grejer som många uppskattar. Orättvist ogillande gör mig vänligt inställd till saker – oförtjänt gillande (stundtals även förtjänt sådant) har motsatt effekt. Mandarinen har utsatts för oförtjänt gillande, inget den kan rå för, men ändå, det leder till ett stilla hat från min sida.

För det fjärde: Jag hycklar med mitt ogillande, gör mig till för att dölja det, äter mandariner trots att tanken på dem ibland gör mig kräkfärdig. Visst, jag tycker bättre om mandariner än många andra julföreteelser. Och jag äter dem såklart för att de inte ska bli gamla, mögliga och av någon idiotiskt miljöomedveten själ slängd i soporna. Men det är med avsky jag tuggar i mig dem. Det är för att inte verka konstig som jag tar en när de bjuds.

För det femte: Det faktum att jag ogillar en frukt känns både omoraliskt och inkonsekvent: Jag är ju en fruktmänniska! Jag vill tycka om alla frukter! Det får mig att känna mig som om jag sviker mina ideal. Att mandarinen får mig att känna så gör att jag tycker ännu mindre om den (för jag har övat mig i att vända hatet mot omgivningen istället för mot mig själv). Jag tycker synd om mandarinen och jag hatar mandarinen för att jag tycker synd om den (det är väl för helvete bara idioter och småbarn som tycker synd om själslösa saker som frukter! (jag har visserligen inga problem med att vara, eller att identifiera mig som en idiot, men jag tror innerst inne inte att jag tillhör den kategorin av folk)).

Mandarin, mandarin, du borde vara söt och fin. Men du är ful, gul och ful. Och jag ska hata dig. Hata dig tills döden skiljer oss åt.

Det här med att tycka saker. Jag tycker en sak :

(observera att jag här använder ett franskt kolon, jag tycker det är vackrare – och säger därmed genast emot mig själv genom att uttrycka ytterligare en åsikt innan jag ens redogjort för den första)

Åsikter är överskattade. Oerhört överskattade. Varför ska man tycka saker?

Såklart handar det om inkompetens. Jag kan inte uttrycka åsikter. Jag vet inte hur man gör när man tycker.

Livet på Biskops-Arnö går till stor del ut på att se på teater och sånt och sen diskutera. Det är ju skoj. Analysera gillar jag. Men sen kommer alltid frågan: Men vad tyckte du då?

Och jag blir bara eehhhhh….. dum i huvudet. Försöker vänta tills någon annan säger något så att jag kan ta över hens åsikt. Hackar ur mig ett ”Jag vet inte”.

För jag vet inte vad jag ska tycka.

Ett liv som till största delen bestått av ångestfylld tonårsperiod där rädslan för att tycka FEL var oroväckande överhängande har fått mig att radera allt vad tyckande heter ur mitt kompetensregister. Jag kan inte tycka.

Däremot kan jag bli överväldigad. Till exempel när jag ser på film eller teater.

Eller så blir jag inte riktigt överväldigad, utan mer förtrollad. Och tänker ”Åh, så ska det vara!”.

Eller så tänker jag att det har ju satts upp, då måste det vara bra, det SKA ju vara bra. Och så konstaterar jag att det är bra.

Jag misstänker att jag borde vara mer kritisk. Jag är klart kritiskt inställd till min alltför positiva inställning till det mesta.

(Jag tror att jag har skrivit om det här förut. Det tycker jag är att upprepa sig. Jag är kritisk till det.)

Vi pratar om skrivarutbildningar. Jag och Karin. Om alla människor vi stött på i sammanhanget. (Jag var mycket kritisk. På den tiden då min plan fortfarande var att läsa teknisk fysik och elektroteknik. Tänkte att skrivandet lärde man sig väl själv. Något fick mig att ändra uppfattning. Eller inte. För jag är fortfarande kritisk. Vad lär jag mig egentligen? När mammas bekanta (de som inte ens känner mig) påpekar att jag slösar bort min begåvning på flum, kan jag låta bli att ta åt mig? Nej. Eller jo. Men ändå. Jag gör ju inget. Typ.)

Så pratar vi om att prata om texter. Om att prata om dåliga texter.

Dåliga texter är:

Texter som innehåller ordet sköte (åtminstone de som innehåller mer än ett ”sköte”.

Texter som har ”blommigt” språk, det vill säga texter som över svämmas av adverb och adjektiv likt Egypten av gräshopporna. Vad sägs om det här: ”Ebba vandrade transparent genom varuhuset” – det finns något väldigt fint i att använda ord man inte kan.

Texter som innehåller särskrivningar. Jag är inte totalfascist på den här punkten, det är absolut möjligt att göra slarvfel, men alltid särskrivet, då dör jag.

Högtravande texter (när de är omedvetet högtravande, som ironiskt stilgrepp är allt okej)

Texter skrivna av folk som inte kan hantera Word eller annat ordbehandlingsprogram vilket

 

 

Får

Texten   att                                                                hoppa

 

Runt

Överallt.

 

Och några andra sorters texter.

Jag och Karin känner oss som dåliga människor. När vi gör narr av andras texter. (Eller nej. Vi gör inte narr av något, vi är kärleksfulla, vi tycker synd, vi försöker respektera, vi problematiserar.) Hur mycket bättre är vi själva då? I just ask.

Vi pratar om det svåra i att ge kritik. Att vara kritisk till en dålig text när man vet att den som skrivit är en känslig person som vill så väl. Karin berättar om Emilie som grät på lektionerna.

Jag tänker på Joakim. Cp-skadade Joakim som satt i rullstol, inte kunde hantera Word och skrev texter om hur rullstolsburna visst kan ha sex. (Ja, han skrev ALLTID om sex. Alltid.)

Hur ska jag säga till Joakim att ”Din text suger”? (Han hade svårt att ta kritik också och blev deprimerad mitt i kursen på grund av det.) Det går ju inte att säga till någon med nedsatt motorisk förmåga att han måste lära sig använda tangentbordet, annars går inte texten att läsa. Hur ska jag säga till någon som skriver om hur en rullstolsburen kille har sex att hans historia inte håller, och att hans metaforer är vidriga? Utan att jag blir den som diskriminerar rullstolsburna?

För jag tror visst att folk som sitter i rullstol kan ha sex, underbart sex. Jag tycker visst att man ska skriva om rullstolsburna som har sex (det behövs). Och jag tror att rullstolsburna människor är fullt kapabla att skriva bra saker. Och att de rullstolsburna ungdomar som Joakim ville skriva för behöver texter, bra texter, att identifiera sig med. Men jag tror också att även rullstolsburna människor kan tycka att det är asjobbigt att läsa en dålig sexskildring.

Nu har nya Twilightfilmen blivit så gammal att jag utan att skämmas för det kan inleda mitt inlägg om den med att påpeka att jag skriver det sååååååååååååå mycket efter alla andra. Det känns bra. Mycket bra.

I alla fall. Twillightfilmen med sin åldersgräns, sitt monsterfödande, sin hängivna publik (ja, prostituerade Anna har virkat en Edward Cullen åt en groupie (fast det var inte så moraliskt inkorrekt (tror jag (kändes inte så i alla (och nu har jag så många parenteser att jag klår Kalle som alla fotbollslag klår IFK Norrköping (och varifrån fick jag en fotbollsmetafor #förvånadeförbluffadeutropsteckenochfrågeteckensomredanblivitinlagdapådårhus)))))).

Jag och Kalle pratar om Twilight när vi promenerar. Mest fascineras vi över hur folk kan bry sig så mycket. Kalle säger att ”men den nya filmen verkar väl ändå rätt bra, jag menar, hon föder ett monsterbarn och dör nästan på kuppen”. Ja, kanske det. Det låter ju våldsamt i alla fall, och det är väl rätt bra. Det blir ju ingen mesig kärleksfilm i alla fall.

Jag berättar om när jag var liten. Om mina tankar om barn, om moderskap och så vidare. Jag brukade ha flera drömmar, som jag aldrig vågade berätta om, för jag tyckte själv att de var sjuka. Jag drömde om att födas, fast som en alldeles färdigutvecklad, nästan vuxen, människa (viktigast var att jag hade långt hår, längst av alla). Och jag drömde om att själv föda barn (gärna alldeles på en gång). Annat jag drömde om var att vara ungefär dubbelt så lång som vanliga människor, och extremt smal, och ännu mer extremt vig, så att jag för att dölja min längd vek benen och gick på knäna (och såklart vek jag benen utåt, alltså inte i normal knävinkel). Jag drömde också om att jag hade massor av syskon och att jag fick ta hand om dem för vår mamma var död.

När jag läste Twilight tänkte jag på mina drömmar. Det jag gillade med böckerna var att de var gränslösa, att i dem så hände det där som jag hade drömt om i hemlighet men inte vågat säga. Det var ingen moralpannkaka för barn. Det var som om allting var möjligt.

Jag menar: Hon föder ett barn.

Ett tag senare pratar jag och Karin om samma film. Om hur den debatterats i media. Åldersgränser och så. Och jag ändrar nog uppfattning lite.

Det jag drömde om var inte precis positiva drömmar om en värld där allting är rättvist, eller fint, eller underbart. Och Twilight är inte gränslös, texten gör inget fantastiskt nyskapande som att låta kvinnor föda mystiska barn, det här har hänt i typ asmånga filmer sen populärkulturen föddes – enda skillnaden är att Twilight är en ungdomsbok.

(En snabblektion, och kanske världens coolaste lektioner: http://www.feministfrequency.com/2011/07/tropes-vs-women-5-the-mystical-pregnancy/ )

Det jag drömde om, att vara superlång, supersmal, ha superlångt hår och vara en underbar mamma för sjukt många barn, var det MINA drömmar, eller var det någon samhällelig norms drömmar intatuerade i min hjärnbark? Ehhh.. Ja. Mina drömmar som redan när jag var fem år infiltrerats i någon sorts destruktiv bild av vad jag tror mig vilja vara. Antagligen inte bara mina drömmar. (Uppenbarligen inte – Meyer lär ju ha samma (SvD:s recensent undrar hur hon mår).)

Det kan ju vara coolt att se någon plågas, att se hur det händer på riktigt. Eller nåt. Det finns så många ungdomsfilmer och –böcker som är så mesiga.

Och det här med åldersgränser. Jag tänker så här, problemet med att visa filmen för unga människor ligger kanske inte i utformningen, i allt våld, utan snarare på ett ideologiskt plan, där man romantiserar tonårsgraviditeter (som ju kan betraktas som något negativt även om jag inte vill vara den som säger att det är fel (bara lite tragiskt)).

Jag har inte sett filmen (och tänker nog inte göra det) men jag har läst böckerna (och firar med detta inlägg att jag nu skrivit två blogginlägg om Twilight, vilket ingen annan bok förtjänat). Faktiskt. Jag har läst. Och jag fattar varför de blir älskade, för de är precis vad läsarna vill ha. Och det som jag drömde om (och ja, någonstans djupt inuti mig fortfarande drömmer om, även om jag hittat äckligt många andra mysko drömmar att drömma).

Det är lite tragiskt.

Jag har inte lyckats, och kommer inte lyckas, säga något smart om Twilight. Det är bara en sån där sak som upptar mina tankar och som jag stör mig på för att fenomenet inte beter sig som jag vill och för att jag inte vet vad jag ska tänka (jag vill 1, inte vara en moraltant, 2, inte förkasta populärkultur, 3, inte vara oinsiktsfull och naiv i frågan om objektifiering, sexism, våld, allt som kan klämmas in i någon sorts tolkning et cetera). Jag kan inte sluta tänka på det.

Det är tragiskt.

 

För att följa upp de fina rubrikerna av modellen bestämt pronomen-adjektiv-substantiv har detta inlägg fått rubriken Den Prostituerade Högvakten. Dock kommer uttrycket inte från det tågresesamtal som de övriga två rubrikerna, från samma sommar, lika mycket efter i tiden, lika obloggiga, men inte från samma resa.

Den Prostituerade Högvakten är mitt förlåt, min bekännelse, min bikt, min ursäkt för att jag gjort något jag inte står för (eller tror att jag inte står för).

Jag har gått högvakt. Under kronprinsessans födelsedag (därför fick ingen kunglighet se mig i uniform – epic fail, jag menar, när jag ändå gjorde det kunde jag väl gjort det ordentligt) och ytterligare några dagar vandrade jag från östermalmstorg till slottet iklädd Östergötlands hemvärnskårs M/80, det vill säga basker (den viktigaste ingrediensen först), sjukt blankputsade skor (japp, jag var typ bäst på skoputsning), kavaj med tofsar och märken, byxor med pressveck, slips och skjorta.

Jag är ju för fan emot militären! Visst. Det finns något coolt i att vara kvinnlig militär. Ja. Och jag tycker att Jasse och Malin ser coola ut på facebookbilderna från när de gör lumpen. Men hemvärnet, alltså, gör det ordentligt. Och musikkåren. När det blir krig kommer musikkåren kallas in och jag och Åsa och Sofie och Johan kommer rusa runt med våra flöjter och hugga ner fiender, eller psyka dem med hurtig marschmusik.

Jag suger ju till och med på marscher. Fast jag lärde mig att gå i takt. Jag såg ashård ut. Jag blev fotad av tyskar och japaner och alla andra som stereotypt nog besöker Stockholm mitt i sommaren och tycker det är en trevlig stad vid vattnet.

Men nej. Anna, så här kan du ju inte göra. Du får inte vara med i hemvärnet. Det är fel.

Ja. Jag vet. Jag känner mig prostituerad.

Uppenbarligen är jag allmänt dålig på att göra saker som verkligen vill göra, eller dålig på att låta bli att göra saker som jag egentligen inte vill göra.

JA.

JA.

Jag säger JA till allt, för jag kan inte säga nej (det ordet innehåller helt klart för många bokstäver för min hjärna). Därför hamnar jag i moraliskt tvivelaktiga situationer, som exempelvis i ett armpendlande led som övar tätavbrytning på F13.

Men jag ska sluta nu. Sluta säga ja, definiera vad jag tycker och tänker, sluta bekänna det i blogginlägg på bloggen med de frånvarande fansen.

Och sen ska jag skriva en pjäs om det – så blir det nästan som om jag wallraffat.

Eftersom jag då redan (i förra inlägget) råkade erkänna att jag brukar tjuvlyssna på folk på tåg och sen sno deras uttryck så kör jag en favorit i repris (yes, det räknas som favorit/tradition/vana/whatever efter en gång). Dagens uttryck (hämtat från samma personer på samma tågresa) är: DEN PERVERSA SOMMARSTUGAN. (Och jag avslöjar väl lite här att det var ett tag sen jag satt på det där tåget och lyssnade, men det var bra skit som sas och det är jag som är en värdelös bloggare som måste gå och tänka aslänge innan jag kan skriva om det, tills det blir inaktuellt, men jag tröstar mig med tanken att bra språk och fina uttryck aldrig blir inaktuella.)

 

Den Perversa Sommarstugan. ”Det är ju nästan brottsligt egentligen, att låta barnen fästa sig vid en plats på det där sättet.” ”Det är väl inte barnen, det är ju vi vuxna.” ”Ja, du har rätt, det är ju sjukt när man tänker på det, att man kan bli så besatt av en liten sunkig stuga.” ”Ja! Man åker fram och tillbaka i en svettig bil i flera timmar, man bor utan vatten och el, och man romantiserar ju stället på ett fullkomligt vidrigt sätt.” ”Och när man någon gång inte kan åka dit, det blir ju katastrof. Gråt och klag.” ”Men ungarna, vi måste ju tänka på vad vi för vidare, en besatthet av ljuvliga platser som verkligen är så inskränkta som platser bara kan bli.” ”Det är verkligen omoraliskt.” ”Och jag funderar på varför man över huvud taget står ut! Tänk på allt jobb, allt som man offrar!”

 

Hm, kanske blev citaten inte autentiska, kanske la jag några ord i munnen på dem. Men i alla fall, det var två coola personer som pratade om väldigt intressanta saker (sen kom en lång tirad om arbetsgivare men den tänker jag inte återge, minns den inte heller). Och jag är väl inte precis sen att hålla med. Jag har aldrig förstått tjusningen med stugor, skog, sjöar, hav, mysiga saker et cetera. Visst, jag tycker om promenader och att dricka te, det är så mysigt jag vill ha det. Bara jag slipper frysa på nätterna (när sommarbesöken börjar i mars och slutar i november) eller svettas på gräsmattor, umgås med vatten och båtar, lyfta tunga saker eller annat som kräver något fysiskt.

 

Ja, så, jag hyser ett stilla hat mot allt som är så där familjärt och trevligt. Jag har helt enkelt svårt att se vitsen med det. Särskilt när föräldrarna tar mig med till sina vänners Skärgårdsställe. Och det ska åkas båt, fiskas och badas på sjögräsiga klippor. Det är knappast min rädsla för att bryta naglar (de är ändå snorkorta) eller bli smutsig eller gå osminkad (hej kajal, vad är du för något?). Det är väl mer att jag är lätt internetberoende, är socialt inkompetent och tycker att det är vidrigt att umgås med människor i mer än två minuter – och det är verkligen slöseri med tid att ägna flera dygn åt virkning (vilket är vad jag demonstrativt gör för att visa mitt missnöje med situationen – ingen verkar någonsin fatta vad jag menar).

 

Den Perversa Sommarstugan och den sjukligt nostalgiska fascinationen för en plats. I mitt kringflackande, tåg- och bussåkande liv finns det uppenbarligen ingen plats för sådan. Inte heller för kärleksförklaringar till gräsklippning, renovering och liknande. Tack! Jag ser det som ett tecken och tar det som en komplimang, jag har mig själv och mitt underbara inre liv som kompenserar alla platser jag rimligtvis skulle kunna älska. Jag skapar mina egna trygga vrår (det vill säga: jag knarkar bibliotek och inom loppet av fem minuter känner jag mig hemma som en spinnande katt i en plyschfåtölj). Nej, någon perversion gentemot sommarstugor kan jag inte uppbåda. Tur, tänker jag.

Det hela började med att jag åkte tåg. Jag tycker mycket om att åka tåg, det är psykiskt avkopplande att känna att man är i rörelse trots att man inte rör sig, att känna att man är på väg någonstans (en känsla som kanske kan diskuteras vidare efter att jag tagit mig igenom hela denna tänkta text). Ytterligare en bra grej med att åka tåg är folket. Det finns så mycket människor att titta och lyssna på. Så många bra bilder och ord att snappa upp. Just den här tågresan resulterade i avlyssnandet av ett samtal där bland annat begreppet ”Den Anorektiska Stegräknaren” myntades.

 

Som kanske framgår av uttrycket var de talande inte särskilt positiva till denna lilla mojäng. Visserligen var det inte mycket utöver det geniala epitetet som sades om den, men det i sig säger ju desto mer.

 

Jag kan bara hålla med. Nu är väl stegräknare i dagsläget totalt ute, sååå tjugohundra… åtta (maybe?). Men det var ändå bara ett par månader sedan ett par vänner till mig upptäckte att de båda hade samma stegräknartävling på jobbet och gemensamt kunde ta en omväg hem mitt i natten för att hjälpa upp statistiken lite.

 

Som om människovärdet räknas i antalet steg du kan ta på en dag, en vecka, en månad. Jag kan lätt konstatera att det mest effektiva då är att ta pyttesmå steg. Smartast är kanske att linda fötterna – tänk på liljefötterna i forna Kina. En guldlilja skulle då vara en fot på tolv centimeter (med reservation för att jag inte kommer ihåg det exakta måttet, men det ska ge dig den där WHAT!!-känslan). Det innebär att varje steg är en plåga, och att det måste vara extremt kort för att det över huvud taget ska fungera. Ett vinnande koncept i stegräknartävlingen.

 

Den Anorektiska Stegräknaren. Det finns något mer i det där. Uppenbarligen är folk tvungna att redovisa allt de gör (ingen ny upptäckt för alla er som någon gång besökt exempelvis Facebook). ”Jaha, jag tar minsann x tusen steg per dag, visst är jag duktig!” Okej, det finns väl något gulligt optimistiskt i att se varje steg som ett framsteg, men varenda liten grej är väl inte så märkvärdig? Allting kan inte dokumenteras, allting kan inte betraktas som en vinst. Det är som när självklara rättvisor framhålls som något exceptionellt och fantastiskt (typiskt att jag inte kom på något exempel här, men valfri jämställdhetsjox kan nog stoppas in här).

 

Som en parentes kan ju uttrycket Anorektisk Stegräknare också appliceras på det här fenomenet att alla tekniska apparater ska göras små, vilket sen slår över till det motsatta och allting blir sjukt stort. En diskussion som jag egentligen är helt ointresserad av, för jag hatar alla tekniska apparater, och ännu mer hatar jag människor besatta av tekniska apparater, och hur de pratar om sina fantastiska prylar och hur många bra och smarta saker de kan göra, och hur de går omkring med sina touch phones, som jag och min bror med dålig humor kalla fån-touch.

 

Kvantitet för kvalitet. Så är det. Tydligen. Det som räknas. Små, små steg. Så många som möjligt, inte stora, inte världsomvälvande, inte betydande, men mängden. Det finns något gulligt optimistiskt i det. Jag har svårt för optimister för de är så glada och de fattar uppenbarligen inte att världen suger.

 

Ja, vart ville jag då komma med den här texten? Antagligen inte så långt, om jag haft en stegräknare hade jag säkert haft enormt dåligt samvete för jag har under hela dess tillblivelse suttit extremt stilla. Inte ett steg att räkna.

Jag kan verkligen inte hantera detta medium. WTF. Blogghelvetet. Därför skriver jag om en grej som hände för länge sen, cirka ett halvår. Inte okej, har jag hört, inaktuellt, har jag hört. Men. Jag kan inte släppa det. Han är som en igel, klistrar sig fast på hjärnan. – Jag pratar såklart om Josef. Vem annars? (Jag har skrivit en dikt om det.)

Jag träffar Josef på Malmö centralstation. Det är när jag varit på intervju på dramatikerprogrammet och jag sitter såklart med min lilla rosa dator och skriver. Josef sätter sig ogenerat bredvid mig. Jag fortsätter skriva men han frågar ändå vad jag skriver, vad jag heter, vad jag gör. När jag säger att jag skriver en pjäs säger han: ”Du är Shakespeares dotter.” Jag nekar men han envisas, påstår att han ser på ögonbrynen att jag är det. Och först när jag över en månad senare hör en Shakespearesonett läsas upp inser jag att hans bågformade ögonbryn inte är en fras tagen ur luften.

Josef hävdar att jag bor i London. Det gör jag inte. Josef hävdar att jag inte borstar tänderna. Det gör jag. Han säger att jag är som han, jag borstar inte tänderna. Jag blir inte precis smickrad (han lyckas bättre med kommentaren fint hår och sången han sjunger för mig, med ord jag inte förstår och toner jag normalt sett inte skulle begripa heller). Han går lite fram och tillbaka och jag tänker lite att det här händer alltid mig, alltid de här människorna som kommer och pratar med mig. (Jag brukar gråta ut mot deras axlar ibland, i helt nyktert tillstånd, och jag brukar passivröka deras cigaretter (inomhus) och jag brukar lyssna, nicka, le.) Han bär min resväska dit den ska, och han ser så liten ut när han går bortåt.

Min facebookkompis skriver att Malmö station nu är ombyggd och ser köpenhamnsk ut. uttalandet får mig att tänka på den gången jag träffade Josef (första och nästan enda gången jag varit i Malmö), och ombygget som stationen var mitt uppe i då. Nej, nu ljög jag, eller framställde sanningen på ett svårtolkat sätt. Jag tänker ju alltid på Josef. Alltid. Jag kan inte låta bli att tänka på honom. Det är nog nästan sjukt.

Jag kan inte släppa det. Han sitter fast i mig. Och jag tänker på allt som han väl representerar och tycker att det är tråkigt att han måste representera så mycket, för han är så jävla fantastisk ändå. Så Josef, om du skulle råka läsa det här, bara så du vet – I love you.

Min bror ska skriva en krönika. Ted tycker att han ska tycka massa saker. Något vänsterinriktat. Han beklagar sig för mig. Jag: Åh! Stackare! Åsikter är jobbiga. Och överskattade. Vad tycker Ted att du ska tycka då? – Massa saker. Jag orkar inte. – Jag förstår dig. Jag tycker det är så fånigt att tycka. Som på Twitter. Där folk skriver att de tycker att Göran Hägglund ser sliten ut. Det är lite fånigt tycker jag. – Tycker du det? – Ja, det tycker jag.

Tyst.

– Jag är vän med Unni Drougge nu. På Facebook. Jag tycker det är coolt att man kan bli vän med kändisar på Facebook. – Tycker du det? – Ja.

Tyst.

– Men det blir bara fel när jag tycker. För jag är så oinsatt i allting, särskilt politik. – Det har väl aldrig hindrat någon från att tycka, tycker jag det verkar som. – Jag tycker att allt redan verkar ha blivit tyckt. – Jo, det stämmer nog. – Och eftersom jag inte kan tycka kommer det jag skriver bara bli… - Fakta. Som att Göran Hägglund ser sliten ut. – Exakt. Men, jag menar, vem ser inte sliten ut. – Alla är slitna. Jag tycker världen är sliten. Dessutom är världen liten. Jag träffade en Sofia på min franskkurs idag. Hon såg bekant ut, så jag stalkade henne på Facebook. Hon är vän med Leif, alltså måste hon spela något blåsinstrument. Kanske till och med flöjt. – Ja. Världen är liten.

Kalle: jag tycker att fiske är en väldigt överskattad avkopplingsaktivitet. Jag: Ja! Tyck det! Tyck det! Det är borgerligt att fiska.

Det ska vara den här stora festen idag. Att brorsan klarat av det som enligt min snabbt egentillverkade statistik cirkus 90 % av alla ungdomar klarar av. Student. Han frågar: Varför är det så stort att ta studenten? Varför firar man inte mer när man typ blir doktor eller något sånt? Jo, lilla Kalle, man firar då, man firar mer då. Det är bara det att trehundra studenter märks lite mer än tre doktorer. Lite för mycket. Hörde exempelvis en ny sång i fredags (text: var är mössan tjalalalala, här är mössan... melodi: valfri fotbolls-/sverigedemokratssång) Jag had klarat mig utan den. I Folkparken blir en flicka våldtagen. Hon ska ta studenten. I Folkparken blir en kille våldtäktsman. Han ska ta studenten. Mamma säger: det måste ju vara hemskt, tänk att ta studenten precis efter en sån grej. Hm, ja, jag skulle tro att det är ungefär lika hemskt utan att ta studenten efteråt. I tidningen kan man skicka in bilder och gratulationer. Jag tänker att det är ju roligt att få synas i tidningen. Aldrig i livet att jag skulle vilja synas där. Kalle frågar om han ser dum ut i mössan. Ja du ser dum ut, svarar jag, du ser dummare ut med mössan än utan, men var glad för det, det är väl bättre att se dum ut i en vecka än i ett liv minus en vecka. Jag har slagit in paket och jag orkar nog inte göra mer idag. Som student själv hade jag grön klänning. En sorts upprorssymbol. Jag har svårt att sympatisera med folk i vita kläder. För att undvika vidare konfrontation har jag förskansat mig till mitt rum (som jag tvingats städa dagen till ära - vilket gjordes genom att alla mina viktiga pappershögar som låg på golvet lades in under sängen och katten lyftes ut). Här sitter jag och tänker på Josef. Han lär snart dyka upp i någon form av text (oundvikligt när man ger mig komplimangen "Jag ser att du inte borstar tänderna").

Det är något allvarligt fel på världen när man tvingas citera sina egna texter. Jag var tvungen att göra det en gång. Bara för att. För att visa att det var fel på världen. Jag minns inte längre vilken text som citerades i vilken text. Men skit samma.

Det är något allvarligt fel på den hjärndel som ska spruta ut lyckopillersinnehållet. Ja, när man blir olycklig av det bra.

Slutsats: Det är antagligen något allvarligt fel på mig.

Jag är för tillfället sjukt framgångsrik. Mår därför sämre än vanligt.

Jag får prestationsångest av mig själv. Dennis sa att han inte fattade. Men. Ja. Så är det. Varje gång jag skrivit en bra text tänker jag att jag aldrig kommer kunna skriva en text igen.

Alltså fick jag för mig att jag skulle läsa gamla blogginlägg. Jo. De kan ju räknas på fingrarna för jag är ju inte precis flitig (detta faktum borde ju, enligt min egenkonstruerade baklängeslogik, få mig på gott humör men icke sa Nicke, jag bara tänker på alla framgångsrika, extremt hatade sjuttonåriga bloggmiljonärer och det är klart att jag är avundsjuk - är vi inte alla det? På folk som älskas för sin skit.) Men i alla fall. Jo, jag läste gamla blogginlägg (läs de som är de allra äldsta, de andra är bara inklistrad skit från ännu mera förr i tiden) Och nej, det är väl inget genialiskt, men som alla med minsta fragment av hjärnsubstans antagligen redan listat ut - det ledde såklart till någon form av prestationsångest. Vilket innebar att jag var TVUNGEN att skriva någon ny skit.

- Du måste sluta nedvärdera dig på det där sättet.

- Ja. Jo. Det kan ju du säga.

- Mhm. Jo. Det kan jag. Det gick minsann jättebra.

Nej. Sorry. Men nu måste jag gå. Hade!

Hej.
Jag heter Anna.

Hej.
Jag heter Anna.

Jaha.
Det var ju trevligt.

Ja.
Du med.

Ja.
Du sa det.

Nej.
Gjorde jag?

Jag säger för mycket.
Det var ju tråkigt.

Jo.
Särskilt som allt jag säger redan blivit sagt.

Jag menar.
När jag tänker en tanke antar jag att den redan blivit tänkt av ett antal personer innan jag tänkte den. Antagligen. Det är i princip omöjligt att tänka en tanke som inte blivit tänkt förut. Jag menar. Hur ego vore det inte att tänka att just den här tanken om att alla tankar redan blivit tänkta är en tanke som bara jag tänkt?

Jo.
Jag säger för lite.

Jaha.
Jag menar. Eftersom jag inte hinner säga något innan alla andra redan sagt det jag tänker säga. Som om jag medvetet försökte härma någon. Som om jag inte kunde komma på något annat att säga. Som om mina tankar var någon annans.

Jag antar att de är det.

Jag...

Eller inte.

Vaddå inte?

Tänker du...

Tänker jag...

Jag tänker att det är väl inte mitt fel om jag bara skriver så här rakt av och ingen bryr sig antagligen i alla fall. Jag skriver bara texten så här.

Så du skriver?
Ja.

Jaha.
Jag med.

Jaså jaha.
Mm.

Var det någon som tänkte på att fråga mig innan?
Varför då?
Därför.

Vad tänker du på?

Vad tänker du på?

Jag försöker undvika att tänka för jag bara fastnar i samma mönster hela tiden. Jag orkar inte ta mig ur det. Det är som om jag inte vet vem jag är. Som om jag försöker hitta den där som är jag inuti någon annan. Jaha. Som du till exempel. Kan du säga något om min identitet. Nej. Jag tänkte väl det. Jo. Du är lite självdestruktiv. Jag är lite självdestruktiv. Ditt självförtroende är kört i botten. Mitt självförtroende är kört i botten (det där var en verklig kommentar) Men du skriver rätt okej. Okej. Jag tänkte nog sluta skriva nu. Ja. Nej.

Om lycka

Vad är lycka?

Micael Dahlén, författare till boken Nextopia, beskriver lycka som ett gupp i vägen och menar att lycka aldrig varar längre än tre månader. Enligt honom är lycka alltså en tillfällig känsla av tillfredsställelse. Men långtifrån alla delar hans åsikt. Nicolas Jacquemot, som skrivit Vad optimister vet – och du kan lära dig, menare att lycka handlar om att finna ”en djupare glädje, en glädje som inte låter sig påverkas av tillfälliga motgångar”. Lycka kan alltså definieras på olika sätt, som det tillfälliga lyckoruset eller som den mer blygsamma, men långvariga, känslan av meningsfullhet.

Frågan om vad lycka är hör tät samman med frågan om livets mening. Är meningen med livet att finna lycka, eller blir man lycklig av att finna meningen med livet? Personligen tror jag att dessa två frågor går hand i hand, insikten om vad lycka är kommer antagligen samtidigt som insikten om vad livets mening är. Svaren på dessa frågor kan också kopplas till god självkänsla och en optimistisk syn på livet. Å andra sidan kan man, som Sartre vara övertygad om livets meningslöshet och samtidigt finna glädje i de små stunderna. Lycka behöver inte innebär en tro på någon högre makt.

Vad hindrar oss från att vara lyckliga?

Idag har jakten efter lyckan blivit allt mer intensiv, samtidigt finns det tecken som tyder på att vi blir allt olyckligare. Alain de Botton skriver i sin bok Statusstress om hur människans jakt efter hög status och bekräftelse från omvärlden skapar en enorm stress. Tidigare i historien har människan inte kunnat påverka sin ställning nämnvärt, en bonde var en bonde och en adelsman var en adelsman. Detta hindrade visserligen den enskilda människans möjlighet till framgång och rikedom, men skapade också en trygghet och ställde inga krav på människan om att nå hög status. Idag finns alla möjligheter att nå framgång. Men möjligheterna ställer krav. När vi har alla verktyg för att kunna nå framgång anses det vara korkat att inte ta tillvara alla dessa möjligheter. I dagens västerländska samhälle behöver vi inte längre kämpa för att överleva, det innebär att vi kan ägna mer tid och energi åt att försöka uppnå något mer i livet, exempelvis lycka. På senare år har en stor mängd självhjälpsböcker i konsten att bli lycklig publicerats. Att vara lycklig har blivit ytterligare ett krav som läggs ovanpå alla andra krav som ställs på oss. Och är vi inte lyckliga tror vi att det är något fel på oss och känner oss misslyckade. En ond cirkel bildas.

Hur ska vi göra för att bli lyckliga?

Nicolas Jacquemot skriver (i sin ovan nämnda bok) att varaktig lycka handlar om att finna vardagsglädjen, att kunna se det positiva i vardagen och inte ständigt söka efter något bättre. Vissa människor är så kallade maximerare. De strävar efter att hela tiden uppnå det bästa, både när det gäller arbete och sociala relationer, men även när det gäller känslor. De strävar ständigt efter att maximera lyckan, och därför missar de ofta lyckan när den väl dyker upp. Att vara nöjd med det man har kan alltså ses som en väg att nå lycka. Flertalet populärpsykologiska böcker talar om vikten av att vara tacksam. Att känna tacksamhet över det man har istället för avundsjuka gentemot dem som har mer. Jämförelse med andra kan ofta leda till känslor av oduglighet, om jämförelsen sker uppåt, med dem som lyckats bättre.

Att överleva lidandet

Lidande förekommer överallt i världen, i våra egna liv och i globala sammanhang. På det personliga planet kan lidande handla om sjukdom eller skilsmässa, på det globala planet om krig eller naturkatastrofer. När det gäller lidandet i våra egna liv kan ett positivt och optimistiskt synsätt hjälpa långt. Religion eller annan form av tro kan hjälpa oss att se en mening i livet trots dess motgångar. När det gäller lidandet i världen är det svårare. Krig och naturkatastrofer är svåra att finna en mening i, och det är svårt för oss att göra något åt det. Ett sätt är att kämpa för förändringar i samhället. Många filosofer har diskuterat hur lidandet i världen kan minska. Utilitaristerna förespråkar en etik som leder till minsta möjliga lidande. Marx idéer handlade om att göra världen mer jämlik. Studier har visat att hjälpsamma människor är lyckligare och lever längre. Kanske kan vi genom att minska andras lidande även öka vårt eget välbefinnande.

Vad gör oss lyckliga?

Vad som gör oss lyckliga är ytterst personligt. Men ofta handlar det om att göra saker som man tycker om och att umgås med människor man älskar. Det finns ett uttryck som kallas flow. Att vara i flowtillstånd innebär att nuet och den aktivitet man för tillfället ägnar sig åt är det ända som finns i tankarna. Flow anses öka lyckan eftersom oro och ångerkänslor då trängs undan. Jag försökte finna några situationer när jag varit lycklig. Det var oerhört svårt, kanske är jag en olycklig person, eller så har jag bara inte förstått att jag är lycklig utan ställer för höga krav på lyckokänslan. Jag känner mig nöjd med mig själv när jag har presterat något, detta är ett typiskt tecken på dålig självkänsla, något som jag lider av. Jag måste prestera för att tycka om mig själv. Men vid närmare eftertanke kom jag även på att jag då och då befinner mig i flowtillstånd, ibland händer det när jag dansar och ibland inträffar det när jag dukar fram frukosten. Kanske är jag lycklig då, även om jag tanken att det är att ställa fram ost, bröd och yoghurt som gör mig lycklig känns lite banal. Dock är det absolut ett sätt att finna lyckan i vardagen.